Läser Elin Grelsson Almestads Kapitulation till köttet i ETC och känner igen hennes trötthet om att inte passa in i ett samhälle där kött är norm. Det var exakt samma anledning som fick mig att inte orka vara vegan längre efter tre och ett halvt år. Socialt sett var det utmattande att vänner, familj och kollegor ifrågasatte det valet, särskilt eftersom det baserades på att jag älskar djur så mycket.
Jag är otroligt nyfiken på vad som skulle hända om den vegetariska maten fick en mer självklar roll på menyn, om den inte sköts åt sidan, om den inte var ett undantag. I skolan fick man lära sig att smaka på allt men jag sitter sällan i sällskap med någon som väljer det (enda) vegetariska på menyn, inte när djuren lockar mer.
Äter du fisk? frågade mitt lunchsällskap senast i dag. En ganska vanlig fråga just för att många vegetarianer har undantag, som Elin. Ibland blir jag sugen på att ställa en motfråga men nej, jag äter inte fisk och kommer aldrig att göra det. Jag är en sån som aktar mig för att kliva på myror och sniglar. Som låter spindeln som bor på ena balkongen spinna nät bäst hon vill. Som ger getingar sockervatten när de är trötta. Funderar på om det kanske är sådana små vardagliga kärleksförklaringar som gör att jag aldrig kommer att kapitulera?