Skip to main content

Topp 10 stjärnade favoritlåtar i augusti

Augusti är utan tvivel den absolut bästa musikmånaden det här året, jag går i god för varenda ton. Catcall och The XX fick jag tips om från Martin, Ben Howard hittade jag i inboxen från Atreyu (han heter inte så), Vånna Inget hörde jag på Way Out West där även Billy Bragg spelade och många av de andra låtarna plockade jag som vanligt från Oskars spellista.

Gissar att september kommer innehålla Frank Ocean och Aaliyah men vi får se! Skicka gärna låtar till mig!

Ett djup större än avstånd

Jag blir alldeles förälskad av Ben Howard, det känns i hela kroppen när han sjunger och jag kan inte sluta youtuba hans fina, stämningsfulla videos. I Only love cyklar han runt i Brooklyn medan blommorna knoppar på träden och jag längtar ihjäl mig efter att få göra samma sak i vår.

Ändå är det klippet från Frankfurt där han framför Depth over Distance som jag faller hårdast för. Kanske för att ljudet inte är så bra, man hör folk hosta i publiken och ett kameraljud stör lite, precis som det är på konserter. Hans svettiga hår ligger på plats, hans händer leker med gitarren och han backar lite från mikrofonen mot slutet när de sista verserna ska levereras.

Jag vet inte hur Christin känner sig efter Bens konsert på Way Out West men min förälskelse kommer definitivt hålla i sig tills vi ska se honom igen i december på Berns. Jag bad Oskar översätta texten till Depth over distance eftersom jag nyligen fått reda på att det är något han gillar att göra. Blir knäsvag av ”Jag var troligen dum som föll så hårt. Men styrkan i att handlöst falla skrämmer dig, inte mig. Om du faller med.”

Ben Howard – Depth over distance
(fritt översatt av Oskar Dahlbom)

Ett djup större än avstånd
Varje gång kära du

Ett träd, stort i sinnet
Aldrig lika stort
Som rötterna i minnet

Ett djup större än avstånd
Var allt jag bad om från dig
Jag var troligen dum som föll så hårt
Men styrkan i att handlöst falla skrämmer dig, inte mig
Om du faller med
Om du faller med

Håll ut, vänta
tills gryningen är här
Håll ut tills tiden visar
vart resan bär

Ett djup större än avstånd
Var allt jag bad om från dig
Alla här är som sten
Jag skulle vandra i mörker för dig
Om du faller ibland
bara faller ibland
Om du faller med mig

Håll ut, vänta
tills gryningen är här
Håll ut tills tiden visar
vart resan bär
Håll ut, vänta
Snart är vi där

Ett djup större än avstånd
Var allt jag bad om från dig
Jag var troligen dum som föll så hårt
Men styrkan i att handlöst falla skrämmer dig, inte mig
Om du faller med
Om du faller med

Håll ut, vänta
tills gryningen är här
Håll ut tills tiden visar
vart resan bär
Håll ut, vänta
Snart är vi där
Då tiden visar
att jag alltid funnits här

Stockholm serenad

I går var jag på Rockbjörnen tillsammans med några kollegor från jobbet. Det var prisutdelning på stora scenen, fullt med ansikten man kände igen och ovanligt varmt kvällen till ära. När jag fick höra att armbandet vi fått gällde som åkband var saken biff. Strunt i allt, nu var det åka sig redlös som gällde!

Efter att ha slängt i mig något att äta begav jag mig till Jetline och smsade en kollega för att informera om läget. Som tur var stod hon och ett gäng redan i kön så det var bara att åka! När vi tuffade uppför första backen, såg Stockholm upplyst i mörkret nedanför och månen skina i kapp på himlen blev jag så innerligt lycklig.

Jag tog ett ärevarv till själv innan jag gick och minglade lite och blev motvilligt meddragen till Tilt. Har aldrig någonsin vågat åka den men en av mina kollegor är så sjukt pushy så det var bara att bita ihop. Det kändes som att jag skulle kissa på mig av skräck när vi stod i kön så jag pladdrade nervöst med killen som  jobbade där för att fråga ut honom om det värsta som kunde hända men när jag väl satte mig och vi åkte upp kände jag mig hur lugn som helst.

Vi steg och steg och steg medan Stockholm bredde ut sig framför våra fötter. Missa inte Globen till vänster! skrek nån när jag var övertygad om att vi var högst upp. Då var det fortfarande en bit kvar. Det var med skräckblandad förtjusning som jag för femtioelfte gången förälskade mig i min stad och skrek Jag älskar min stad som jag älskar min lady innan vi föll fritt.

Vilken känsla! Vi sprang genast vidare till Vilda musen och tog två varv följt av Flygande mattan, där killen som körde gav oss ett extra varv, sen upp på Kvasten, som var en besvikelse, ett varv till med Jetline och slutligen hoppade jag upp i en av de gröna gungorna ovan alldeles själv medan mina kollegor lät sina magar landa. Sen var det dags för efterfesten! Min hals hade repat sig sedan Tjärö men i går förstörde jag den igen. Helt klart värt det!

PS, jag heter rockspindeln på Instagram, DS.

Ett tu tre dopp denna sommar

Årets första dopp ägde rum vid min hemliga klippa. Jag tog små myrsteg längs den hala klippkanten tills jag stod någorlunda stadigt och sen några till innan jag lät sjögräset som rörts upp till ytan sakta lägga sig till rätta igen. Några nyfikna abborrar nafsade på mina fötter medan låren vande sig vid kylan och jag stod länge och såg på när de simmade runt runt runt mina ben. Sen kändes det att det var dags, så då tog jag ett simtag och sen ett till, och det var helt fantastiskt.

Årets andra dopp i år var tillsammans med en ung man som jag inte kände. Kläderna krånglade i en evighet medan jag balanserade på en klipphäll och han intill men till slut var baddräkten på plats. Vi tog oss ner till bryggan, vidare ner för stegen, ner i vattnet där jag besviket konstaterade att det var på tok för kallt. Väl tillbaka på klipphällen la vi oss för att torka i solen, som såklart snabbt försvann bakom ett moln, medan jag kände hur hans hand närmade sig min.

Årets tredje och sista dopp i år sammanföll med att jag tappat rösten. Jag fegade länge så först när alla andra redan var i tog jag mod till mig och klättrade baklänges nerför stegen, ojade över det kalla vattnet och kastade mig sen baklänges i och sparkade med benen så att vattnet stänkte, precis som min mamma har gjort i alla år. Lätet jag gav ifrån mig uppfattas i vanliga fall enbart av ett fåtal hundraser.

Och det var den sommaren.

Säg den bergochdalbanelycka som varar för evigt

I söndags var jag via jobbet på Gröna Lund i det ljuvliga väder som satt sitt signum på sommaren 2012. Efter att ha ätit sockervadd för första gången på årtionden trotsade jag spöregnet och åkte Jetline om och om och om och om igen. Kan inte komma på något som ger en liknande känsla?

Minns hur jag åkte den 13 gånger på raken när jag var liten, kan alla svängar och backar utantill. Kommer göra om det i morgon kväll på Rockbjörnen, förhoppningsvis med någon som liksom jag vill sitta längst fram, trots eventuella regnstänk in i ögonen. Det är ju pirret i magen man vill åt.