Skip to main content

Can I scream? Den hemliga spelningen med Refused på Debaser Medis.

Tack Refused, jag älskar er så mycket! Gårdagens hemliga spelning på Debaser var inte av den här världen, helt fantastisk! Mitt hardcorehjärta kan fortfarande inte fatta att det är sant, att Dennis, Jon, David och Kristoffer stod på scen tillsammans igen. Jag grät när de tog emot publikens jubel efteråt.

Och Debaser Medis var helt proppad med ansikten från förr, både vänner och bandmedlemmar. Helt surrealistiskt att se Erik, Mattias och Fredrik från Millencolin, Johan från Nine, halva Randy, The Hives… Pratade gamla minnen med Pelle och sa att även om jag ser fram emot deras spelning i dag slår nästan Refused det. Han höll med!

Vem man än pratade med, hittade bland annat en tjej som sålde inspelade konserter på VHS på 44:an när det begav sig, så delade vi minnen från slutet av 90-talet när hardcore var det bästa som fanns, när texterna var minst lika viktiga som musiken, när konserterna fylldes med kids som var där för att ge sitt allt och mellansnacket innehöll sanningar som håller än i dag.

Det var otroligt vackert att se en circle pit bildas när de körde min favoritlåt Circle pit. Underbart! Och alldeles för länge sedan. Bangade inte!

Låtvalet hade jag önskat skulle innehålla fler gamla dängor men det gjorde inget eftersom det var nödvändigt att pausa upp ibland, kroppen tog helt klart stryk av att röja som om den var 20 igen. Stod precis nedanför Dennis när de började och lyckades hålla mig fast i en fotograf när massan av människor började röra på sig. Det gick bra fram till Rather be Dead då folk divade som galna och jag drogs bort från Christine som stod någorlunda stadigt längst fram vid staketet hela konserten.

Håret och tröjan dränktes snabbt av svett, både mitt eget och andras, och jag sprang fram och tillbaka till baren för att få vätskepåfyllning. Det är så svårt att beskriva känslan men kärleken till musiken är så sann, jag var så i mitt rätta element, hela hardcorekulturen är en sån stor del av den jag är. Spelar ingen roll om jag sitter och jobbar i Excel hela dagarna, det här är den jag är. Och alltid kommer vara.

Vi kan börja med att göra det här tillsammans

Jag kan för mitt liv inte komma över hur många kvinnor som ska behöva straffknullas innan männen reagerar och säger ifrån? Lisa, Margret och Hanna vittnar alla om en fasansfull kvinnosyn men jag har inte sett någon man ställa sig upp för att protestera – även om jag är säker på att de flesta reagerar på något sätt. Hur? Länka gärna till de som säger ifrån!

Vi behöver inget kylskåpsknull, vi behöver män som tillsammans med oss bemöter det här kvinnohatet i kommentarsfälten, som vågar kalla sig feminister och som  hörs och tar mer plats än de som hotar och hatar. Om du missat vad jag menar så klicka på alla länkarna, de är där av en anledning.

Fifty Shades of Grey av E L James bjuder på inte så lite pirr

Förra veckan när jag satt i ett möte och pratade om årets kommande biofilmer fick jag tillfälle att förklara charmen med Twilight-serien för två manliga säljare. Visst ger det en extra krydda att huvudrollerna spelas av vargar och vampyrer men, för mig i alla fall, är det de känslosamma kärleksförklaringarna, löftet om att älska någon för evigt och kanske främst det härliga pirret av nyförälskelse i magen som är hela grejen. Tältscenen!

Fifty Shades of Grey har enligt New York Times jämförts med Twilight och visst kan jag se vissa likheter men framförallt har E L James skruvat upp pirret till max, något som verkligen uppskattas. Hajpen kring Fifty Shades, som är den första delen i en trilogi, jämförs med Da Vinci Koden, Flyga drake och Eat, Pray, Love och vi som jobbade i bokaffär de åren förstår att det här kan bli riktigt stort.

Böcker av den här kalibern har för vana att kategoriseras som tantsnusk, ett ord som låter sorgligt i mina öron och inte så lite nedvärderande. Lite skämmigt snarare vilket är vanvettigt med tanke på hur positivt vi påverkas av det – pirr borde snarare uppmuntras och spridas vidare. Enligt artikeln ger det tydligen resultat i sovrummen på andra sidan Atlanten.

Som jag förstår det behöver killar få det visuella serverat på ett fat vilket gör att de ledande rollerna i porrgenren får så överdrivna drag att kropparna blir helt omöjliga att relatera till. Jag kan inte tala för alla tjejer men många av oss behöver inte den övertydligheten, vi vill fantisera och fylla i luckorna själva. Där passar böcker väldigt bra in och när jag läser lyckas författarinnan locka fram alla möjliga mysiga känslor.

Det är inte riktigt klokt att vi växer upp i en värld där tjejer från en tidig ålder uppmuntras att inte ta på sig själva, där namnet på vårt kön oftare används som svordom av det motsatta könet än vi själva tar det i mun och att vår kåthet sällan representeras av alldagliga svenssons. Det är vedertaget att alla killar vill ligga men om tjejer inte signalerar det *här är mina bröst i ditt ansikte* glöms det bort och tyvärr bildar det en klyfta mellan kåta tjejer och tjejer som… vadå? Inte är kåta? Eller? Fifty Shades of Grey verkar, liksom Sex and the City på sin tid, få kvinnor att prata om det här pirret med sina väninnor och det om något är ett gott betyg i sig.

Fifty Shades of Grey kommer på svenska i september hos Norstedts.

Önskar alla en glad påsk!

Många tänker inte på att nästan alla djur är barn när de dör, även om det hörs på namnet. Kalv, lamm och kyckling är namnet på djurens ungar och de slaktas vanligtvis när de levt i ett halvår. Om vi backar bandet vid påsk när många äter lammungar innebär detta att djuren föddes i höstas och att de aldrig någonsin kommer få springa ute och känna gräset under fötterna. Den tanken är för mig helt överväldigande sorglig.

Jag är övertygad om att många väljer att blockera sådana tankar. Att man inte alls tänker på hur djuren har haft det under vintern eller bara utgår från att det ska finnas extra många lamm och ägg precis lagom till påsk. Men om jag ber dig, kan du inte kommentera nedan, på Twitter eller Facebook om hur du tänker, eller inte tänker, kring detta? Jag är enormt nyfiken!