Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: Maria Sveland

”Detta är tydligt: jag kräver minst när jag mår som bäst” och andra citat från Bitterfittan 2

Pilgatans bokkafé

Så fort jag började läsa Bitterfittan 2, som jag spontant köpte på Pilgatans bokkafé, kom jag ihåg hur bra Maria Sveland skriver. Hur kunde jag ha glömt bort det? Det här är en bok som hyllar kvinnlig vänskap, Kerstin Thorvall och den frihetskänsla som, gudförbjude, infinner sig varannan vecka. Boken sammanfattar precis allt det innebär att vara kvinna i en relation och bjuder på så många citat att jag knappt vågar citera alla utan att hamna i en copyrightfejd. Sätt den i handen på någon du tycker bör hitta sig själv igen. Nu kör vi!

”Jag och Johan hade varit tillsammans i en evighet. Träffats när vi var för unga. Blivit vuxna, vuxit ihop. Ett med tiden invecklat trassel, en historisk oändlighet som gjorde att jag inte längre visste var jag började och han slutade. Nedkladdade av emotionella skitfläckar.”

”Du gifter dig med en person men skiljer dig från en helt annan.”

”Det kommer alltid vara en sorg jag (Rillke, som är gay) får bära att det här samhället förvägrade mig rätten att skaffa barn under den tid jag kunde. Jag tror att jag hade blivit en bra mamma. Nu är det för sent.”

”Och glöm inte att mitt mansförakt inte på något sätt överträffar den här världens kvinnohat! Det är för i helvete inte kvinnor som går runt och våldtar, misshandlar eller dödar folk i kriminella uppgörelser. Startar krig, bygger storföretag som spyr ut miljöförstörande gifter. Jag kan fortsätta räkna upp exempel i oändlighet. Att jag sitter här med er och raljerar om sinnesslöa, socialt inkompetenta män är ingenting i jämförelse med mäns kvinnohat!”

”Att ha en åsikt hade blivit nätets svar på en kort kjol – du fick skylla dig själv som uttryckte dig provocerande. Ibland tänkte jag att det helt enkelt handlade om att kvinnor betedde sig som om de hade rätt att ta plats, i utrymmen som tidigare i historien varit förbehållna män.”

”Den här jorden skulle må fint om inga människor fanns. Om det bara var djuren skulle det inte finnas några miljöproblem. Vad har vi någonsin bidragit med mer än skit och elände? Vi plågar varandra, vi plågar djuren, vi plågar jorden. Åt helvete är vad det är!”

”Vi har fått lära oss att känna skuld så fort vi gör något för oss själva. Att skilja sig och bara ha barnen varannan vecka ger kvinnor tid och frihet som saknar motstycke i historien.”

”Kärleken är ett enda stort självbedrägeri, man skulle aldrig stå ut med at leva med en annan människa i flera år om man inte bortsåg från de mindre fördelaktiga sidorna.”

”Han var en god lyssnare och antagligen kände han till det urgamla knepet att få någon annan att må bra; var intresserad och ställde nyfikna frågor. Det som så många kvinnor praktiserat genom århundradena, som fått männen att känna sig som kungar, i centrum för allt och allas uppmärksamhet.”

”Detta är tydligt: jag kräver minst när jag mår som bäst. När jag däremot mår dåligt behöver jag extra allt.”

”Ett oroligt sorl spred sig tills Sara Lidman räddade situationen genom att gå upp på scenen, omfamna Kerstin (Thorvall) och säga: Ja, Kerstin, du är en katastrof. Är vi inte alla katastrofer, då och då i livet? Och är det inte alldeles fantastiskt och mänskligt att vi vågar visa varandra också de sidorna? Du vågar visa oss alla hur vi står inför kärleken. Vi står absolut hjälplösa. Du ger den mest katastrofala sidan av mig själv en röst. Att du vågar. Jag älskar dig, Kerstin, för ditt mod.”

Tre läsvärda länkar just nu:

Soluppgång.

Recension av Hatet: En bok om antifeminism av Maria Sveland

Älskar att ha homies i bokbranschen! Hatet!

I DN berättar Maria Sveland om det brev som damp ner på hallgolvet för ett år sedan, då uppståndelsen efter utmärkta ”Bitterfittan” (som jag uppskattade enormt) och ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” äntligen lagt sig. Ett brev som de flesta känner igen eftersom hon läste upp det högt i Uppdrag gransknings program om näthat, eller kvinnohat om vi ska vara noga. Ett brev vars anonyma avsändare får ett tack i början av Hatet: En bok om antifeminism för utan honom, ja, det är såklart en han, skulle boken aldrig ha skrivits. Jag vill också passa på att tacka!

Boken sätter fingret på hur det är att leva med hot och hat, hur det får spridning och fäste och tar upp flera exempel på när det har skett inför våra ögon. Bland annat Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet, en bok som jag fortfarande inte har lagt vantarna på men jag ska, var på bibblan senast i torsdags och försökte.

Ingen polismakt eller lagstiftning i världen har hitintills lyckats skapa ett samhälle där kvinnor kan leva sina liv fria från våld och hot. Tvärtom känns det som att vi går och väntar hela livet på det, hotet om att något faktiskt kan hända finns där som en evig följeslagare. Sveland pekar på en maktkamp mellan könen där de feminister som formulerar orättvisorna är de som får ta smällarna men ingen frihetsrörelse har som bekant fått sina rättigheter utan kamp.

Gick två trappor upp och kommer inte härifrån.

Antifeminister beskriver Sveland med följande rader. ”Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare eller krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. I samband med att jag läste det bloggade jag om kvotering varpå en jämställdist hörde av sig till mig på Twitter och sällan har väl någon haft så dålig tajming som honom? Ber om ursäkt för att jag var på dra åt helvete-humör men jag pallar faktiskt inte respektlösheten, den står mig upp i halsen. (Scrolla gärna igenom denna Storify om du vill få fakta om så kallat manshat.)

Jag har läst mängder av feministlitteratur det här året och ju mer jag läser desto mer inser jag hur länge kampen har pågått. Och hur långt vi har kvar. Inför Kvinnodagen på fredag när boken officiellt kommer ut känner jag en sorts förtvivlan som vägrar ge med sig. Jag vill gå gata upp och gata ner och protestera mot orättvisorna och hatet men jag kommer sitta på jobbet framför en dator. Det frustrerar mig så.

Uppdrag granskning var en ögonöppnare för många och den här boken är en perfekt förlängning av det. Men vad gör vi åt det? Sveland citerar terapeuten och författaren Hanna Olsson som minns kvinnorörelsen på 70-talet:

”Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att det som var ont handlade om okunskap. Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Var ses vi på fredag?

© 2019 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑