Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: Livet

Det gamla året

IMG_2254_1920

Privat, inte annars, var det ett fint 2014. Jag började på ett vikariat i januari som nu är slut där jag trivdes väldigt bra med mina kollegor och arbetsuppgifter. Att vara vegan har aldrig varit enklare, godare och tillgängligare än i år. Att vara det tillsammans med den kille som är mitt livs bästa på alla sätt och vis är ett rent nöje. Vi har rest till New York, Umeå och Malmö, kelat med grisarna på Ängavallen, gått på konserter och bakat mängder av sötsaker, sett på serier, tagit långa promenader och njutit av den bästa sommaren på evigheter. Och myst med Bamse såklart!

IMG_2250_1920

Vi har även börjat träna tillsammans. Först löpning i början på året och sedan pilates – fast via YouTube, harkel – vilket födde ett större intresse. Jag som inte tränat sen gymnasiet gjorde slag i saken och anmälde mig till en pilateskurs som jag sprang fram och tillbaka till hela hösten och det i sig födde ett intresse för yoga.

När vi firade in det nya året i går hade nästan alla ett träningsmål för året. För mig är det inget alternativ eftersom träning ska vara något att se fram emot, inte ett tvång. Däremot lovade jag att under året inspirera någon att bli vegan! Får börja med det snart – bara 364 dagar kvar!

God fortsättning! Hoppas på mer veganism och feminism under 2015!

Förbannad frustration

Nämen!

I måndags hängde jag runt i Sickla med Jens och hängde upp lite julbelysning hemma hos honom, i går var jag och Gözde på den svettigaste bikram yogan någonsin, i dag ska jag till min älskade frisör Vicci för att klippa mig (men mest för att snacka feminism, politik och livet) och i morgon ska jag träffa upp Johanna och Hans för årets traditionsenliga julmys på Peppar.

Jag vet inte hur jag lyckades sy ihop en sådan fin vecka precis innan jul men oj, vad det behövs!

Det är jävligt tuffa tider nu, dagarna innan året tar slut. Det stundande, oerhört viktiga extravalet, det sorgliga budgethaveriet, det kränkande Kvinnoregistret…  För att inte nämna några av de fasansfulla händelser som vi  handfallna ser på händer utomlands. Då är det livsnödvändigt för mig med journalister som Niklas Orrenius, Katarina Wennstam och Andreas Ekström. Som sätter ord på det jag känner, så att jag kan andas lite lättare. Men trots deras beundransvärda logiska resonemang så räcker det inte.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av alla känslor. De är all over the place, som prinsen sa. Frustration som bubblar upp, som inte får utlopp, som snart måste ut innan jag blir galen. Helst av allt vill jag skrika åt folk på stan att inte rösta på hjärntvättade rasister. På empati- och historielösa nazister. På verklighetsfrånvända fascister. I förtvivlan över att de har politiskt inflytande.

Tack Rossana Dinamarca för att du försöker fånga det så många av oss känner just nu och dessutom fick det att se så enkelt ut.

I morgon kommer jag behöva lite hjälp!

Jag vet inte hur många gånger jag har hört mig själv säga att livet går upp och ner de senaste veckorna som förklaring till nästan allt. Vilket stämmer! I morgon kommer jag be om hjälp med en sak. Inget allvarligt men ändå ett problem som snabbt behöver hitta en lösning. Hörs då!

Boom! En cliffhanger!

Finns det ett bäst-före-datum för förhållanden på Facebook?

Jag blir förvirrad över vilken typ av relation det är meningen att jag ska ha med mina vänner på Facebook. Om vi aldrig ses, aldrig hörs, aldrig skriver meddelanden till varandra, aldrig chattar, aldrig grattar, aldrig knuffar, aldrig gillar – varför envisas vi med att hålla liv i ett förhållande som redan naturligt runnit ut i sanden?

Måste vi vara vänner med varandra för evigt enligt de nya sociala regler som Facebook skapat för att det är enklast så? Eller kan vi nöja oss med det som har varit och sätta punkt? Och gratulera varandra till nytt jobb, bebis och födelsedagar om vi råkar ses och pratar ikapp om livet?

Hur gör du med de relationer du känner passerat bäst-före-datum?

© 2020 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑