I måndags hängde jag runt i Sickla med Jens och hängde upp lite julbelysning hemma hos honom, i går var jag och Gözde på den svettigaste bikram yogan någonsin, i dag ska jag till min älskade frisör Vicci för att klippa mig (men mest för att snacka feminism, politik och livet) och i morgon ska jag träffa upp Johanna och Hans för årets traditionsenliga julmys på Peppar.
Jag vet inte hur jag lyckades sy ihop en sådan fin vecka precis innan jul men oj, vad det behövs!
Det är jävligt tuffa tider nu, dagarna innan året tar slut. Det stundande, oerhört viktiga extravalet, det sorgliga budgethaveriet, det kränkande Kvinnoregistret… För att inte nämna några av de fasansfulla händelser som vi handfallna ser på händer utomlands. Då är det livsnödvändigt för mig med journalister som Niklas Orrenius, Katarina Wennstam och Andreas Ekström. Som sätter ord på det jag känner, så att jag kan andas lite lättare. Men trots deras beundransvärda logiska resonemang så räcker det inte.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av alla känslor. De är all over the place, som prinsen sa. Frustration som bubblar upp, som inte får utlopp, som snart måste ut innan jag blir galen. Helst av allt vill jag skrika åt folk på stan att inte rösta på hjärntvättade rasister. På empati- och historielösa nazister. På verklighetsfrånvända fascister. I förtvivlan över att de har politiskt inflytande.
Tack Rossana Dinamarca för att du försöker fånga det så många av oss känner just nu och dessutom fick det att se så enkelt ut.