Äntligen finns Trogen till döden på YouTube så att alla som vill se en svensk film om straight edge och hardcoremusik kan göra det när de vill! *Pustar ut efter att ha längtat så länge efter den här dagen*
Är du det minsta intresserad av hur det är att tacka nej till alkohol hela livet och samtidigt lyssna på snabb, hård musik kan jag varmt rekommendera en titt!
Min älskade dator ger snart ifrån sig dödssucken så medan jag försöker rädda bilder och dokument går det inte att blogga alls tyvärr! Jag vill ändå ta tillfället i akt att skriva några rader när jag lånar min killes dator! Ovan en bild från Håll det äkta-spelningen vi var på förra helgen, riktigt bra! Så fort jag får tillfälle ska jag recensera Refused-boken, i går var Straight Edge med som en fråga i På spåret och i dag öppnar utställningen Umeå – The European Capital of Hardcore 1989-2000 som jag vill se nästa gång vi är uppe, troligtvis i samband med Håll det äktas releasefest.
Jag tror få personer kan ha missat LRF Nyköpings uttalande som fick fötter i sociala medier, samlat av Djurens rätt här och här, vilket fick mig att leta reda på en motsvarighet till den gröna matens beskyddare – som inte går köttlobbyn till mötes – och fick tips av Svenskt kött om Baljväxtakademin. Min kritik mot LRF bestod främst av att de ville skapa debatt om att fler borde äta svenskt kött på bekostnad av ett grönt initiativ, något de egentligen borde stå bakom…
Ett exempelt på ett sådant är restaurang Betan som officiellt öppnar på måndag men jag var där ändå i går med ett helt gäng av mina nyfikna kollegor, riktigt gott och fin lokal, där kommer jag trivas! Sofia skriver bra på SVT Debatt om att fler borde bryta köttnormen och en av de främsta anledningarna är ju att det är så gott! Se bara på senaste avsnittet av Mat i munnen, jag fullkomligen längtar ihjäl mig till Malmö!
I april sticker vi dit för att se Judge och klappa på grisarna på Ängavallen! Och på tal om Malmö så har Gaashud tyckt till om Astrid & apornas färskost som vi hade så höga förhoppningar om (rackarns!) och Tensta Konsthalls veganbrunch var inte alls så fantastisk som vi hade önskat. Nåja! Jag har köpt en ny kamera som gör mig glad – en likadan som min vän Al-Wadood har på sin fina blogg – och hoppas få upp lite bilder här så snart tillfälle ges!
I går var vi på visningen av Trogen till döden. 20 spänn i inträde till Torpet i Segeltorp är ju så punk! Vi hann gå förbi biblioteket på torget innan de slog upp dörrarna och där inne plockade jag på mig Bimbonedslaget, Nina Björks senaste och en Bodil Malmsten innan bibliotekarien fick förklara för mig att mitt lånekort för Stockholm inte gäller i Huddinge. Rackarns! (Det går att få ett till men jag är aldrig så långt söder om söder!)
Vi satte oss tillrätta och spanade efter bekanta ansikten i publiken innan filmen så rullade igång. Ett väldigt ambitiöst projekt från en privatperson med stöd från nykterhetsorganisationen han jobbar för. Så ovanligt, och det påpekade jag efter visningen också, att höra negativa kommentarer om alkohol på film. Sällan är det så rak kommunikation som att alkoholdrickandet inte bara drabbar den som dricker utan även den närmaste omgivningen, polisen, sjukhusen, socialen osv.
Men det fanns inga pekpinnar i filmen, bara en känsla av att de som valt att leva straight edge gör det för att de hittat hem. Och vad jag känner igen mig i det. En kille kom fram och hälsade och såg mitt flammande X på handleden och när jag sa att nej, jag har inte hängt med något gäng, det har alltid bara varit jag, blev han extra imponerad. Men för mig har det aldrig varit svårt att säga nej. Jag har bara gjort det som känns rätt för mig.
Det är så otroligt viktigt att den här filmen kommer ut i skolorna och visar kidsen att det är okej att säga nej, att det till och med är coolt. Du behöver inte gilla hardcore för att imponeras av Marc. Du behöver inte vara kille för att skejta eller sjunga i ett band. Du behöver inte vara filmskapare för att göra en film om något som du brinner för.
När sångaren i Hårda tider sa att det är en ära för honom att säga att han är straight edge, att alltid vara sig själv vid alla tillfällen, trillade det tårar nedför mina kinder. Och när sångaren i Abhinanda berättade att hans barn tycker att han är cool som inte dricker öl som de andra farsorna ökade mitt hjärta i omfång lite. Filmvisningen av Trogen till döden togs med andra ord väldigt väl emot av mig. Tack för den! Och se till att lägga upp den på YouTube snart!
Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
Jag pratade med Jens precis innan PP3 släppte sin jullåt, en cover på den 25 år gamla Fairytale of New York, där han medverkar och han berättade att han aldrig har sjungit så ljust. Jag var ändå inte beredd på att han skulle låta som en ängel, tryck på playknappen så får du höra. Jag ska rösta på den och skänka lite pengar till Musikhjälpen senare i dag.
I går twittrade Joakim om en sampling av vår gemensamma favoritlåt, Souls of Mischiefs 93 ’til unfinity, och då upptäckte jag att den äntligen har kommit till Spotify, som jag har väntat och längtat! I år och dar!
Men de låtarna hjälper mig ändå när mitt hjärta och hjärna enbart tänker på hc just nu. Och Umeå Hardcore Arkiv har allt material en kan tänkas behöva för att stilla den längtan något. På fredag halv sju landar jag i Umeå och blir upphämtad av Christoffer, jag tvivlar på att han är redo när jag börjar nostalgitrippa.
För länge sedan i en galax långt långt bort from Umeahardcorearkiv on Vimeo.
Fick via Johan nys om en sida som heter Trogen till döden och som är ett projekt som går ut på att intervjua personer över hela Sverige som är straight edge för att visa upp kulturen för fler än bara de invigda. Så småningom blir det det till en film som jag väldigt gärna vill se.
Det första som slår mig när jag ser ett klipp från en hardcorespelning med Terror i Göteborg är att det är så typiskt för scenen att banden å ena sidan har en sådan rå energi på scen som smittar av sig på alla som är där och å andra sidan är så väldigt vänliga i sina mellansnack och har världens mest vettiga värderingar.
Plus att det kan serveras nybakta bullar i samband med spelningar om man har tur.
Så här skriver de på hemsidan:
Tanken är att förmedla vårt engagemang och det livsval vi gjort till först och främst ungdomar men vi tror även att det kan intressera hela vårat samhälle. Vi kommer att under några månader följa väl utvalda personer som valt att leva sitt liv nyktert (läs Straight Edge) och som har en intressant livshistoria att berätta. Här följer ni vad som händer under produktionen och senare arbetet med att marknadsföra filmen på skolor, ungdomsgårdar, filmfestivaler osv. Sitt ner i båten och håll i hatten!
Okej! Jag tycker att det låter helt fantastiskt och hoppas verkligen att den får spridning till kidsen, hade verkligen uppskattat något liknande när jag gick i skolan och fick för mig att inte dricka alkohol. Stort lycka till!
Tack Refused, jag älskar er så mycket! Gårdagens hemliga spelning på Debaser var inte av den här världen, helt fantastisk! Mitt hardcorehjärta kan fortfarande inte fatta att det är sant, att Dennis, Jon, David och Kristoffer stod på scen tillsammans igen. Jag grät när de tog emot publikens jubel efteråt.
Och Debaser Medis var helt proppad med ansikten från förr, både vänner och bandmedlemmar. Helt surrealistiskt att se Erik, Mattias och Fredrik från Millencolin, Johan från Nine, halva Randy, The Hives… Pratade gamla minnen med Pelle och sa att även om jag ser fram emot deras spelning i dag slår nästan Refused det. Han höll med!
Vem man än pratade med, hittade bland annat en tjej som sålde inspelade konserter på VHS på 44:an när det begav sig, så delade vi minnen från slutet av 90-talet när hardcore var det bästa som fanns, när texterna var minst lika viktiga som musiken, när konserterna fylldes med kids som var där för att ge sitt allt och mellansnacket innehöll sanningar som håller än i dag.
Det var otroligt vackert att se en circle pit bildas när de körde min favoritlåt Circle pit. Underbart! Och alldeles för länge sedan. Bangade inte!
Låtvalet hade jag önskat skulle innehålla fler gamla dängor men det gjorde inget eftersom det var nödvändigt att pausa upp ibland, kroppen tog helt klart stryk av att röja som om den var 20 igen. Stod precis nedanför Dennis när de började och lyckades hålla mig fast i en fotograf när massan av människor började röra på sig. Det gick bra fram till Rather be Dead då folk divade som galna och jag drogs bort från Christine som stod någorlunda stadigt längst fram vid staketet hela konserten.
Håret och tröjan dränktes snabbt av svett, både mitt eget och andras, och jag sprang fram och tillbaka till baren för att få vätskepåfyllning. Det är så svårt att beskriva känslan men kärleken till musiken är så sann, jag var så i mitt rätta element, hela hardcorekulturen är en sån stor del av den jag är. Spelar ingen roll om jag sitter och jobbar i Excel hela dagarna, det här är den jag är. Och alltid kommer vara.
Jag snubblade över ett guldkorn till reportage i morse: Hardcore, veganer och straight edge – vad hände sen? Hann bara lyssna några minuter innan ett kort ljudklipp från MTV dök upp och tårarna började rinna nerför mina kinder.
1994 intervjuades en kille från Umeå som heter Tomas, då 16 år gammal, om hur det är att vara vegan. Jag minns det klippet med kärlek. Enorm kärlek! Jag var tvungen att stänga av radion för att söka efter klippet på YouTube och hittade det!
Det sammanfattar på några minuter allt som Umeå stod för i mina ögon då (och kanske fortfarande) och vem gillar inte en kille som använder hårspänne?
Nu har jag lyssnat igenom hela radiointervjun och uppskattar den verkligen! På hemsidan beskrivs samtalen som följande:
Varför uppstod Umeå hardcore – den politiska musikrörelse som exploderade i början på 90-talet och som fick en hel generation att spola kröken och sluta äta kött. Hur kunde den locka så många och framför allt- vad finns kvar idag? I studion: Peder Stenberg, sångare i popbandet Deportees och tillika forskare i kultur- och medievetenskap, Karin Holmgren, arkivchef på folkrörelsearkivet i Västerbotten, Emma Swanström, sångare i punkbandet Epidemics och musikern Mattias Alkberg.
Riktigt bra! Jag uppfattade inte om Karin ska sätta ihop de fina hardcoreklippen som finns i Folkrörelsearkivet till en film men jag hoppas det! Får vem som helst rota i det? Fler sköna gamla ljudklipp från Umeå, Galaxen och Refused utlovas i intervjun så missa inte den!
De hade många troliga gissningar på varför veganrörelsen blev så stor just i Umeå och belyste hur mycket den tiden, mitten och slutet av 90-talet, har påverkat de som var med och att flera fortfarande håller på med musik på något sätt än i dag.
Som till exempel Dennis som jag ska se på Debaser på lördag! Ser verkligen fram emot det! Här är förresten en video från när jag såg Invasionen senast på Strand.
I högstadiet bestämde jag mig för att inte dricka alkohol. Jag hade det som nyårslöfte ett år och sen fortsatte det av sig själv fram till i dag. Jag såg hur mina klasskamrater förändrades när de drack. De skrattade åt saker som inte var roliga och berättade saker som de inte fick säga till någon annan. De förklarade för mig hur äckligt alkoholen smakade och spydde sen i en buske eller på bussen när vi åkte hem.
Mamma sa att det var okej att dricka så länge jag och min syster tog oss hem, hon skulle betala taxi om det var nödvändigt, men om vi rökte skulle hon mörda oss. Konstigt nog lockade varken den märkliga alkoholen eller den illaluktande cigarettröken och jag kan för mitt liv inte förstå att inte fler avstår. Under min livstid har jag inte träffat på någon som inte testat alkohol, även om debuten dragit ut på tiden.
När jag fyllde 18 och började gå ut var det för att dansa och träffa killar. Fortfarande i dag får jag frågan om det inte är jobbigt när alla är fulla runt omkring mig. Ni skulle ha varit med på Monkey Bar när det begav sig säger jag bara! Nyss tonåriga killar som inte respekterar tjejers gränser på dansgolvet? Som supit sig snygga och går fram till ett stort tjejgäng och ba Varför sitter ni här ensamma? Och som jag sen fick se mina vänner hångla upp någon timme senare. Jag brukar säga att jag är van.
Tydligen svårt att avstå från att annonsera om alkohol också. Tack Uffe för bildtips!
När jag åkte på festivaler runt om i landet var det för att lyssna på musik vilket innebar att jag sov nykter bland tusentals berusade människor som traskade runt mitt i natten på olika åkrar och skämtade om vad de skulle göra med tälten. En natt minns jag att någon skulle försöka tända eld på ett. Bara sådär. Det är svårt att förklara hur det är att vara nykter på en festival för någon som aldrig varit det men jag slår vad om att den som känner igen sig skruvar lite besvärat på sig just nu bara av tanken. Det betyder inte att jag inte hade roligt! Om stämningen är god är det klart att den smittar av sig.
Musiken skulle komma att betyda mycket. Det var inte förrän i gymnasiet jag fick höra talas om straight edge men det passade in på mig. Ingen alkohol, inga beroenden. Tack Erik Strandh för det blandband du gav mig och för den veganska woken du serverade. Han gav mig ett kassettband med hardcore-låtar och hade skrivit straight X edge över hela, jag hade aldrig sett något vackrare. De grupperna kom att betyda allt för mig och jag har några av mina finaste minnen från deras konserter.
I Umeå var hardcore, veganrörelsen och straight edge stort i slutet av 90-talet och mitt hjärta bultade extra hårt för björkarnas stad. Refused och särskilt Dennis Lyxzén betydde oerhört mycket för mig och gör det fortfarande. Hans mellansnack är bland det bästa och mest inspirerande jag någonsin hört och det kommer påverka mig resten av livet. Jag orkade tacka nej om och om igen tack vare honom och jag är vegetarian för att han öppnade mina ögon. Som nykterist behöver man en stark förebild att se upp till för det är jävligt ensamt vill jag lova och man slutar aldrig bli ifrågasatt.
Jag läser i IQs senaste rapport om ungdomars alkoholvanor att kidsen övertalar varandra att dricka för att det inte är roligt om inte alla gör det och på ren svenska är de som inte gör det tråkiga. Det känner man ju igen (helt obefogad kritik för övrigt). Intressant nog är den största anledningen till att man dricker att de som är fulla upplevs som så jobbiga att vara med att man hellre dricker ikapp.
När Jonna och jag går ut är hon nykter för hon känner att hon inte behöver dricka när inte jag gör det, även om det med största sannolikhet blir en röd, tack eller två, och hon har vant sig vid att jag gärna är först upp på dansgolvet om det kommer en låt jag gillar. Med såna vänner behöver man inga förebilder! Grattis i efterskott finaste!
Min favoritlåt just nu – utan minsta tvivel – är Ken Ring & Tommy Tee feat M.O.P – Plocka han. Finns det någon fetare låt? Den har jag haft på repeat i en vecka – fram till läggdags i måndags kväll.
Då fick jag ett släng av powerballadsnostalgi och ville bara lyssna på Michael Bolton. Allra helst How Can We Be Lovers för den är ju så bra! Om någon mot förmodan glömt bort pudelfrillan, bergsklipporna och eldflammorna som slickar varje bildruta så vill jag härmed pusha för en av världens bästa videos ovan!
Sen i går fyllde David år så då satte jag ihop en spellista i present med skate/hardcore/punklåtar mestadels från slutet av 90-talet. Vilka minnen! Åh, vad jag älskar mina skate/hardcore/punkminnen! Som konserten med Teddybears på Kafé 44 när det var sånt röj längst framme vid scen att jag lyckades svetta mig själv i ögonen.
Direkt efter att den listan var klar började jag toklyssna på Céline Dion och alla hennes hits! Hur många hits har hon? Hur många som helst! Så nu behöver jag uppenbarligen hjälp!
Jag har skapat en lista som heter Hjälp Helen. Fyll den med vad du vill, den ekar tomt just nu! Gärna något jag kan jobba till och dansa tryckare till. Eller, bestäm du!
Tack ofantligt mycket på förhand!
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑