Jag uppskattar den här typen av visuella videos där det är busenkelt att ta till sig fakta och svårt att inte bli berörd. Den här handlar om det verkliga priset för en hamburgare som du kan få för en guldtia hos närmaste multinationella snabbmatskedja. Den påverkar hela vår jord.
Men det är ju gott!
I bokenFarmageddon besöker författaren några av världens mest fasansfulla exempel på hur djurindustrin breder ut sig och påverkar djur, natur och människor. Den handlar om mjölkkor i Kalifornien som nästan ramlar omkull av sina egna juvers enorma övervikt, om hur de i Taiwan svälter de ekologiska hönorna för att de ska lägga ägg oftare, om hur ansjovisindustrin i Peru föder fiskodlingar runt om i världen med sitt fiskfoder, allt medan resterna av deras kroppar pumpas ut i havet igen där vattenytan skiner av fett.
Men det är ju gott!
Telegraphs recensent summerar det bra genom att påpeka att människan inte kommer påverkas av den här boken så länge hon själv inte riskerar att drabbas av en farsot som liknar det fantastiska lidande vi dagligen utsätter djuren för.
Men det är ju gott!
Jag känner mig väldigt påläst och blundar aldrig för fakta. Därför är jag vegan. I går lärde jag mig dock något nytt. Svenska ekologiska växtodlingar gödslas med gödsel, så kallat biofer, som består av benmjöl från danska grisar. Gissningsvis både kuperade (knorren avklippt utan bedövning) och fixerade (uppvuxna med en mamma som ligger fastbunden av galler medan hon matar de sina). Trots att våra svenska djurskyddslagar förbjuder det.
Men det är ju så gott!
Jag läste även om suggan som skickats till slakt trots att hon grisade på vägen dit, något som också är förbjudet. Det upptäcktes att hon led av leverförfettning, fettnjure och utbredd gulsot. På Foodmonitor där nyheten kommer ifrån går det att läsa om de sex kvigor som skickades högdräktiga till slakt och om du har inlogg kan du även få se bilderna. Det är sådant jag tänker på när jag läser att Svenskt kött kampanjar tillsammans med de största livsmedelskedjorna för att få oss att äta mer svenskt kött.
Men det är ju så gott!
Precis som jämställdhet bygger djurrätt på fakta, det är inte en åsikt. Därför borde vi egentligen vara överens om det allra enklaste budskapet. Ät inte djur.
Jag tycker att diskussionen som togs upp i senaste Veganprat och på Vegoforum är så intressant. Varför är vegetarianer inte veganer?
För mig som älskar djur kändes det hur lugnt som helst att vara vegetarian. Jag åt ju inte kött, undvek gelatin men däremot åt jag ju ägg och ost och alla möjliga sorters mjölkprodukter förstås… allt det där som faktiskt kommer från djuren.
I efterhand kan jag inte riktigt förstå det. Ingen kan ju påstå att korna, grisarna och hönorna mår särskilt bra när de står instängda större delen av året, om inte hela livet. Deras kroppar är så hårt avlade att de är uttjänta enligt industrin långt innan de hunnit leva klart. Och de får inte utlopp för sitt naturliga beteende vilket påverkar dem negativt från dag ett.
Ordet vegetarian är alltså lite lurigt.
Även om jag valde ekologiska KRAV-märkta ägg från frigående höns så maldes hankycklingarna levande till döds, och hönorna fick inte umgås i grupper om 20 vänner som de föredrar utan med 10-15 000 främlingar, i lokaler som var upplysta nästan dygnet runt.
Och även om jag inte åt hamburgaren som skapats av hundratals uttjänta mjölkkor som knappt ens fyllt fem bast så bidrog jag i förlängningen till att deras liv tog slut. All mjölkproduktion, även den ekologiska, innebär att kor tvångsinsemineras, transporteras (långa sträckor) och dödas för att bli mat till människan.
Ju fler som äter färre djur desto bättre såklart – flexitarian har blivit något av ett modeord – men å andra sidan innebär ju det att det är okej att döda djur ibland. Hur går det ihop med de etiska slash miljömässiga skäl som ligger bakom valet till att börja med? Vegetarian däremot är ju fortfarande långt mycket bättre än att äta djur… eller är det egentligen samma sak?
Det är som sagt väldigt intressant att diskutera varför vegetarianer inte är veganer.
Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.
På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.
Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.
Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.
När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.
Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.
På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.
Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.
Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.
Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!
I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.
Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!
