Det fina med Twitter är att man gör det till vad man vill.

Att jag följer 123 personer har att göra med att jag läser allt som skrivs, klickar på nästan alla länkar, kollar på alla bilder och ser på de videoklipp som läggs upp. Från morgon till natt med några få undantag. Om någon jag följer tar upp ett ämne de twittrat om när vi ses kommer jag ihåg det vilket brukar göra de flesta förvånade. Skummar inte jag bara igenom mitt flöde? Nej, självklart inte. Jag vet precis vilka jag följer, vad de heter, hur de ser ut, om de har flickvän eller pojkvän, skägg eller glasögon, jobb eller studier och framförallt vet jag vad de tycker om (eller inte) och vad vi har gemensamt (eller inte).

Sen jag började twittra för 3 år sen har jag inte ändrat på det här beteendet och jag har följt max 135 personer (för många) men följarantalet har växt och det kan inte jag kontrollera. Jag ser på det som en bloggare som själv bloggar och följer andra bloggare och sen har läsare som gillar det som skrivs. Twitter är ju en microblogg så det är inte långt ifrån sanningen.

Många av de jag följer har blivit mina vänner och vi ses ofta, ringer varandra och ställer upp när det behövs. Runt 120 personer är den mängd människor jag klarar av att hålla daglig kontakt med (utöver de jag pratar med på Flickr, Facebook och Instagram) och i vissa fall lyckas vi skapa en riktigt fin relation tillsammans.

När jag träffar andra twittrare, vilket är i princip varje vecka, så pratar vi ofta om Twitter och det som alltid slår mig är att de känner att de följer för många, de hänger inte med längre, och de vågar inte avfölja för att det leder till obekväma situationer. Jag förstår inte riktigt poängen med att behöva förklara varför man avföljer – tvärtom välkomnar jag den som vill att avfölja och sen följa igen om intresse finns. Jag kollar inte sådan statistik, skulle aldrig peka ut någon och jag tycker att man måste ge Twitter rum för svängdörrar.

Vad jag har förstått så använder de som följer hundratals, ibland tusentals personer, listor för att hålla koll på de som de verkligen inte vill missa, de som betyder mest och de som har bäst saker att säga. Sen görs de listorna hemliga för att… varför var det nu igen? För mig är det ofattbart att man inte lyfter upp dessa och kanske rentav bara följer de och sen använder listor åt de andra hundratals som ändå bara flyter förbi.

Jag hoppas att de jag följer vet om att jag bryr mig om vartenda tecken de skriver och att de som följer mig och skriver till mig alltid uppskattas.  Det är inte ett vanligt sätt att använda Twitter på, jag vet det, men det är mitt och jag trivs som fisken i vattnet!

Skriv gärna en rad om hur du gör!