Glöm skärmdumpar, nu använder jag Spotify Play Button istället (även om jag inte förstår det svarta fältet längst ner)! Den här månaden har jag dyrkat Imperial State Electric, som jag såg spela innan The Hives på Debaser för några veckor sedan, på mina bara knän. De är så bra!
Dessutom kommer jag inte över Ray LaMontagne och hans New York City’s Killing Me, helt otroligt vacker, och när Alexis Weak gästar Simon Emanuel så lyssnar jag! Klicka på låtarna för att lyssna!
Just nu lyssnar jag in mig på Loosegoats nya! Kom gärna med tips på vad jag ska lyssna på i maj!
I går tog jag en tur till Brooklyn och passade på att handla en blommig klänning på Brooklyn Industries på Bedford Avenue till kvällens stora händelse. Mitt favoritband i min favoritstad, det är knappt jag tror det är sant!
Refused spelade på Terminal 5 och den grymma konsertlokalen på 56:e gatan fylldes snabbt av svartklädda hardcorekids som tog emot Umeåsönerna som hjältar. Dennis var så glad, det var underbart att se!
Hook, line and sinker, New Noise och Rather be Dead får mig att explodera. De spelade som utlovat inte Everlasting och jag saknade Circle Pit men det kändes som att de reserverades åt de svenska fansen och det har jag inga problem med. Däremot bjöd Dennis upp Sick of it Alls sångare på scen eftersom de inspirerat bandet när de började spela, så fint att se!
Försökte fånga energin på film och tycker att jag lyckades ganska bra ovan! När Jon kom fram och kramade om Dennis efteråt började jag nästan gråta, så är det bara. Hela bandet bugade och hela publiken hyllade, jag var så stolt och glad! Tack igen för att ni gör det här!
Efter konserten gick jag några kvarter och tog sen en taxi hem för några dollar, köpte en melonsallad på ett nattöppet Duane Reade tvärs över gatan från hotellet och önskade att jag aldrig någonsin behöver åka hem från den här fantastiska stan.
I dag lanserade Spotify sin Play button. Så snyggt och lätt som en plätt att få på plats!
Gå till Spotify för att välja en låt eller spellista, högerklicka och välj Copy Spotify URL, klistra in koden här och välj sen Customize Embed Options för att anpassa den efter dina önskemål. Jag valde lista istället för omslag eftersom det är så roligt att man kan scrolla! Klicka på låten du vill lyssna på så spelas den upp på Spotify.
2002 hade jag ingen blogg men jag har dokumenterat mitt liv sen barnsben. Jag har fyllt mängder av dagböcker och tagit fler bilder än vad som är hälsosamt som ett sätt för mig att minnas. Det går hand i hand med att jag är så nostalgiskt lagd och det är sällan jag inte har koll på datum, ställen eller händelser. Ovan syns en sida i mitt fotoalbum för polaroidbilder som jag bläddrade igenom nu på morgonen.
Det har stört mig något enormt att jag inte kunnat komma ihåg var i Örebro jag såg Millencolin när jag var där sist men när jag fick syn på ett datum gick det snabbt att googla fram. Den 8 juni 2002 spelade de på Järntorget men eftersom jag kom ihåg den här bilden ovan (där jag har satt fast ett blad på näsan om man kikar noga) så har jag alltid trott att det var i en park. Jag får tillbaka en mängd minnen nu när jag har det klart för mig, det ena öppnar upp för de andra.
Döm om min förvåning när jag noterar att det är samma datum som för sommarens festival. Tack för att ni gör det så lätt att komma ihåg!
Den här månaden har jag hämtat en hel del inspiration från jobbet. Hilda tipsade mig om Ansiktet och Niklas gav mig ett helt gäng spellistor med hiphop över chatten. Några av de låtarna fastnade och stjärnmärktes, bland annat Fattarus grymma Min Klocka Går Efter, missa inte den! Eftersom Niklas låter som Moneybrother-Anders började jag lyssna på dem och de är ju så löjligt bra! Blood Panic är för evigt en helt enastående skiva, sätt på den direkt!
Jocke tipsade mig om Estelle, Micke avslöjade att Lionel gjort en countryskiva och jag misstänker att Wild Nothing är ett av Oskars tips så de fick alla vara med. Så funkar det nämligen, jag får tips om max 10 låtar och sen lyssnar jag sönder dem under en månad. Behöver därför påfyllning bums så hit me! Här är länken till min lista!
The Hives är lätt det band jag sett flest gånger, jag gissar på 35 konserter. Första gången var på Debaser Medis 1998, även om det hette Medborgarhuset då, och de spelade med bland annat Refused, Liberator och nine. Jag har fortfarande kvar flyern. De avslutade den spelningen med A.K.A. I-D-I-O-T som jag hade hört på en Cheap Shots-samling och jag tyckte att de var helt fenomenala. Den sommaren såg jag dem tre gånger på en vecka, något jag tog mod till mig och gick fram och sa till Pelle på Arvikafestivalen. Han gav mig en kram och efter det hade jag en crush på honom i flera år.
Jag såg honom i baren innan Refused-konserten i lördags och han såg mig. Vi möttes halvvägs genom trängseln, kramades och pratade om hur ofta de spelade förr. Han sa att det hörde till att jag stod i publiken när de spelade och att han såg fram emot att se mig där igen vilket var väldigt fint att höra.
I slutet av 90-talet och början på 2000-talet spelade de riktigt flitigt på klubbar och festivaler så det är egentligen inga konstigheter att jag sett dem så ofta men deras snabba riff och kaxiga attityd smälte snart hjärtan världen över så när de fick fler och fler fans gick det inte längre att skämta om att de var bäst – folk höll ju med! I den vevan slutade de nästan spela i Sverige och det var alldeles för länge sen jag såg dem på scen.
Därför var det extra kul att se dem i går! När Pelle fick syn på mig i publikhavet i går vinkade han till mig och jag vinkade tillbaka. Jag önskar innerligt att vi kunde ha en mer jämlik relation, inte som fan och rockstjärna, utan mer som gamla vänner. Om herrn i höga hatten läser det här så hör av dig så att vi kan ta en fika som normalt folk!
Gårdagens spelning kändes nästan lika overklig som Refuseds, det är väldigt märkligt att se sina idoler igen men de var lika roliga som vanligt! De körde många nya låtar från kommande skivan och även om jag saknade A.K.A I-D-I-O-T är The Hives alltid The Hives och de gör aldrig sin publik besvikna! Pelle fick alla att sätta sig ner (kika på klippet ovan, missade dock att stänga av innan jag la ner telefonen i väskan) och jag kan inte komma på något annat band som har sådan härlig kontakt med sin publik.
Ser verkligen fram emot att se dem igen i juni när Millencolin firar 20 år. Kan knappt tro att det är sant att de band jag älskade för nästan 15 år sen får mig att åka på festivaler igen, helt galet. Har börjat på en spellista här som du gärna får fylla i, jag har lagt dit mina favoritlåtar med Millencolin, Hives, nine och No Fun At All. Min möra kropp påminner mig om att boka ett hotellrum i Örebro med dusch och satinlakan men först ska tant ta en tupplur.
Tack Refused, jag älskar er så mycket! Gårdagens hemliga spelning på Debaser var inte av den här världen, helt fantastisk! Mitt hardcorehjärta kan fortfarande inte fatta att det är sant, att Dennis, Jon, David och Kristoffer stod på scen tillsammans igen. Jag grät när de tog emot publikens jubel efteråt.
Och Debaser Medis var helt proppad med ansikten från förr, både vänner och bandmedlemmar. Helt surrealistiskt att se Erik, Mattias och Fredrik från Millencolin, Johan från Nine, halva Randy, The Hives… Pratade gamla minnen med Pelle och sa att även om jag ser fram emot deras spelning i dag slår nästan Refused det. Han höll med!
Vem man än pratade med, hittade bland annat en tjej som sålde inspelade konserter på VHS på 44:an när det begav sig, så delade vi minnen från slutet av 90-talet när hardcore var det bästa som fanns, när texterna var minst lika viktiga som musiken, när konserterna fylldes med kids som var där för att ge sitt allt och mellansnacket innehöll sanningar som håller än i dag.
Det var otroligt vackert att se en circle pit bildas när de körde min favoritlåt Circle pit. Underbart! Och alldeles för länge sedan. Bangade inte!
Låtvalet hade jag önskat skulle innehålla fler gamla dängor men det gjorde inget eftersom det var nödvändigt att pausa upp ibland, kroppen tog helt klart stryk av att röja som om den var 20 igen. Stod precis nedanför Dennis när de började och lyckades hålla mig fast i en fotograf när massan av människor började röra på sig. Det gick bra fram till Rather be Dead då folk divade som galna och jag drogs bort från Christine som stod någorlunda stadigt längst fram vid staketet hela konserten.
Håret och tröjan dränktes snabbt av svett, både mitt eget och andras, och jag sprang fram och tillbaka till baren för att få vätskepåfyllning. Det är så svårt att beskriva känslan men kärleken till musiken är så sann, jag var så i mitt rätta element, hela hardcorekulturen är en sån stor del av den jag är. Spelar ingen roll om jag sitter och jobbar i Excel hela dagarna, det här är den jag är. Och alltid kommer vara.
Jag är inte ens ledsen över att jag inte var på Scharinska i går, jag är bara så överlycklig över att få se Refused spela! Rather Be Dead och New Noise mfl finns att hitta på YouTube och Christoffer, som syns surfa i videon nedanför, har skrivit en stänkare i Aftonbladet om spelningen.
Ni är så hjärtligt efterlängtade! Spellistan med alla låtar finns såklart redan på Spotify!
