Det är något fantastiskt med att vara singel. Självständigheten. Spontaniteten. Friheten. Jag har verkligen omfamnat att vara själv, att låta mina vänner fylla mina lediga stunder och på köpet lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt. Throw your hand up at mig! Så jag har slagits rätt rejält för rätten att få behålla den känslan.
Som att åka till New York själv. Den känslan! Den kommer jag inte komma åt mer. För jag kommer inte vilja åka dit själv, jag kommer vilja åka med honom. Så då har jag känt att jag går miste om det, om självständigheten, om att få vara själv, för att jag (precis som alla par) vill göra saker tillsammans. Jämt.
Parfällan.
Men det är ju ingen fälla, säger han. Jo det är det visst, envisas jag. Du går inte miste om något om du gör det du vill, försäkrar han. Så jag vänder uppåner på det jag tycker och tänker igenom det ett varv till. Och det kanske stämmer. Jag gör ju det jag vill med den jag vill när jag vill det. Och jag är självständig ändå, som person. Även som del av ett par.
Nu är vi tillsammans, nästan jämt. Även om jag håller det privat för internet. Om jag skulle börja beskriva hur bra min kille är tror jag inte att jag skulle kunna sluta. Han är inte som någon jag träffat tidigare. Men han är den bästa. På precis alla sätt. I morse frågade jag Har jag sagt till dig på sistone att jag tycker om dig? Han ville höra det igen… Okej, nu räcker det!