Som singel har jag ärligt talat svårt att glädjas åt par som sitter och hånglar i en busskur i regnet. Kan inte riktigt unna någon annan att få hångla om jag inte vet att jag också kommer få göra det. Överlag är jag nog en ganska dålig singel. Jag vet helt enkelt inte hur man gör, kan inga sociala regler och förstår mig inte på tillfälliga förbindelser.
Från mina killkompisar kring 30-års strecket som är singlar får jag lära mig att 20-åringar är så bra för att de är kravlösa. Det är ett ord som alltid dyker upp när 20-åringar kommer på tal. Kravlösa. Jag har svårt att tro på det. Ingen människa är kravlös. Men jag har funderat på det och kanske innebär det att tösernas krav på dessa karlar är mindre än vad deras 30-åriga diton är. Han ska ha ett jobb. Någonstans att bo. Vilken kille!
Sen spelar det inte så stor roll att de inte har några gemensamma referensramar eller att hela den nya umgängeskretsen precis gått ut gymnasiet, det är ju bara tillfälligt. Kravlöst. Pratade om detta med Karin och Sara för ett tag sedan men det är först nu när jag hör det på fullt allvar som jag inser att jag lär mig något nytt om min generation. Det går till såhär.
Jag är inte 20 år och kommer aldrig mer att bli. Och jag har krav, särskilt på kommunikation. Kanske går det att finna lyckan genom att söka ungdomen i någon annan. Eller i att slippa ta beslut om att skaffa barn genom att bli ihop med ett barn. Men 20-åriga pojkar har jag ingen som helst lust att hångla med. Minns du inte VM 1994 så får det va.