Mitt äventyr i Gällivare

I morse tog jag taxi till Arlanda för vidare färd uppåt i landet.

Vi mellanlandade i Sollefteå, Kramfors, och det var så vackert att jag började gråta.

Per mötte mig vid flygplatsen i Gällivare och vi gav oss iväg på en snabb guidetur i världsklass.

Vi åkte runt hejvilt, inochut, uppåner, för att hinna se så mycket som möjligt under timmen innan lunch.

Vackrast var när vi åkte upp på berget och tog oss en titt. Per är en hängiven skidåkare och en ännu mera hängiven gällivarebo. Den perfekta guiden!

Vi tog en tur förbi det stora hålet och kikade på de gamla husen från början av 1900-talet och sen var det dags att åka till Folkets hus för att äta lunch tillsammans med 240 lärare och rektorer från sammanlagt fyra gymnasieskolor i norr.

Klockan ett började min föreläsning och det var i princip fullsatt i den stora salen. Nästan hälften hade Facebook och en del twittrade men för de flesta var det nytt och som med det mesta är det läskigt med förändringar. Jag är övertygad om att de som hänger med kommer tjäna otroligt mycket på det i sina relationer med eleverna.

Det bjöds på fina historier, som den från läraren som startat facebookkonto i förrgår och redan fått bättre kontakt med en stökig kille i klassen. Eller från han som hade fått tag på sin gamla klasskamrat som han inte hade sett på 30 år, via FB. Många var där för att lära sig och förnya sig och jag hoppas att de fick inspiration att testa något roligt tillsammans med sin klass.

Jag fick stå till svars ganska mycket för mitt enorma intresse för allt som har med www att göra och det gör mig inget. Däremot reagerade jag när en person sa att nätvänner inte kan räknas som riktiga vänner. Jag ombads ställa den frågan på Twitter så det gjorde jag, även om jag visserligen inte formulerade det som en fråga.

Jag fick en hel del smarta svar, såklart.

Sanna höll inte alls med och hänvisade till Christinas inlägg i Tara från igår, Jesper skrev att hälften av de vänner han har kommer från nätrelationer, Fredrik tyckte att det var konstigt resonerat, som att man inte är vän med någon man mest har telefonkontakt med, Oskar lyckades dra ett göteborgsskämt mitt i alltihop (han är tokig han) och Johan, min fina Johan, drog en mycket riktig slutsats om att vi träffades på nätet och är ett kärlekspar på riktigt.

Per gav mig ett USB-minne som tack efteråt i form av en nyckel och jag känner mig väldigt välkommen tillbaka. Det var verkligen ett litet äventyr och även om jag stötte på mothugg var det bara intressant och säkert väldigt nyttigt. Jag fick mycket fin kritik när jag stod och packade ihop mina grejer men sen drabbades jag tyvärr av jordens hostattack som gjorde att jag inte kunde prata på en kvart. Bra tajmat i alla fall!

Jag la upp lite bilder på Flickr om ni vill se mer vintervackra ting och här kommer även mina slides. Om du var där, kommentera gärna!