Tittut!
I går efter jobbet köpte vi med oss mat och tog med Bamse på en picknick på en äng till brädden fylld av maskrosor. Han är lite skygg för allt det nya så han gömde sig under min klänning!
Jag passade på att kamma honom eftersom han blir så himla glad då.
Men ändå lite rädd!
Sammanfattningsvis kommer Bamse få följa med på picknick fler gånger. Nästa gång ska han få träffa kossorna som snart får komma ut på grönbete!
Härom dagen fick jag en kommentar som gjorde mig så glad: ”Gud vad jag ÄLSKAR din blogg.” Ser du versalerna? Så fina versaler!
I går fyllde faktiskt bloggen 5 år och det känns fortfarande så skönt att ha den när jag behöver skriva av mig. Hurra för den! Har du lust att langa iväg en födelsedagshälsning så gör gärna det!
Vi var ute på en blöt promenad i skogen innan lunch och då passade jag på att plocka lite luktviol som passar fint som dekoration på till exempel glasyrprydda bakverk. Jag rekommenderar verkligen att prenumerera på Dags att plockas nyhetsbrev och följa henne på Instagram också, det ger så mysig inspiration!
På tal om mys så somnade Bamse på mitt ryggslut medan jag vilade i min killes famn efter lunchen. Helt underbart!
Jag har börjat ta stark hostmedicin och känner att min månadslånga förkylning äntligen är på väg bort, längtar efter att få sticka ut och springa så fort solen tittar fram igen!
Vi har lämnat världens finaste katt hemma hos min kille för att testa den veganska foodtrucken Vegan Soul Train som står utanför Goodstore på Skånegatan i dag. Otroligt gott, allt på menyn!
Jag har inte lyckats skaka av mig förkylningen som jag fick för nästan tre veckor sedan men äta bör man, annars dör man! Vi handlade lite inne på Goodstore eftersom det är tomt i kylen och stack sen hem till mig för att vila lite. Sömn är min bästa medicin, måste bara blogga av mig detta först!
Jag funderar mycket på skillnaden i engagemang mellan genomtänkta, smarta, långa blogginlägg från hjärtat och gulliga, oemotståndliga kattbilder på Instagram. Kanske kan de två kombineras för att få bästa genomslag? Jag pratar ju ofta djurrätt när jag lägger upp bilder på grisar och kor, varför inte passa på att säga något viktigt till alla bilder som jag vet kommer få många likes?
Bamse har i alla fall blivit väldigt politisk på sistone och kommer så förbli! En kommunikatör från Fatta-kampanjen hörde av sig och vill använda bilden på Bamse med Fatta-halsbandet i deras kommunikation och eventuellt som merch. Det skulle vara en ära! Hans husse tycker också det.
Jag gillar verkligen tanken på att det jag betalar för i form av väskor eller kläder har ett budskap eller går till någonting bra. I dag på Urban Deli hade jag ett så fint ögonblick tillsammans med tjejen i kassan som också ska rösta på F! pga att hon såg min tygväska.
I morgon funderar jag på att sticka till Vintagebloppisen och supporta för att alla intäkter går till organisationen Kvinna till kvinna. Varför stödja produkter som inte gör något gott? Egentligen.
I mina sociala medier är det bara F!-väljare som syns och är stolta inför valet. Varför är inte alla lika öppna med vilka de kommer rösta på? Och varför är de rödgröna så måna om att trycka ner ett feministiskt inititativ som bara kommer stärka deras egna frågor? Politik ska vara kul och engagera! Det fattar ju vilken katt som helst.
Det var helt fantastiskt att hänga med grisarna och korna på Ängavallen i helgen! En bildkavalkad dyker upp senare i kväll!
Jag fick en kommentar på Instagram om att det var paus i Bregottfabriken vilket är helt felaktigt. Den här bilden har absolut ingenting med Bregottfabrikens djur att göra, tyvärr! Deras och andra företags benägenhet att snuttifiera djuren är provocerande och framförallt inte sann. Anmäl den som otillbörlig marknadsföring!
Det första jag gjorde när jag kom hem i dag, förutom att vattna blommorna jag redan har, var att så lite till! Jag börjar ana ett beroende? Ett beroende som visserligen leder till att märgärt kommer titta upp ur en gammal sojadryckskartong om några dagar, hurra!
Märgärt? Märgärt.
Vetandets värld har besökt ett kläckeri i Herrljunga där varannan påskkyckling dödas. Det vill säga, de rapporterar sakligt om vad som sker på alla kläckerier varje dag. De ulliga, gulliga gula kycklingarna som vi ser nu överallt innan påsk, på påskägg, läskeblask och vykort är tuppkycklingar, eller snarare pojkbebisar, och deras öde är att dö direkt efter födseln eftersom de inte är lönsamma att föda upp.
De bruna kycklingarna blir till hönor men den andra hälften, drygt 60 000 gula kycklingar, får åka på ett band tills det tar slut (”nästan som på Liseberg!”), ner i en tratt, in i en maskin där de gasas ihjäl och när de sen kommer ut på andra sidan är de döda och har då bajsat på sig.
De mals sen ner, en dag gamla, tillsammans med andra djur som inte tjänar som människoföda, till exempel råddjur som dött i trafikolyckor eller kor som skadat sig och inte får säljas som mat. Något som enligt Sveriges radios chockade reporter ser ut som citat en blodig sörja av kroppar. Myrsyra tillsätts så att de inte ska börja jäsa och sen blir de till bränsle i värmevärk – för vad ska man annars göra av alla miljontals kroppar som går till spillo varje år?
Att alla pojkar dör en sådan här död, eller hamnar i en höghastighetskvarn där deras små kroppar slits isär av knivar, är ingenting du kan förhindra när du köper ägg. Det är en del av produktionen. Även de ekologiska tuppkycklingarna går detta öde till mötes.
Glad påsk!
I går kväll efter maten kände jag för att sticka ut och springa. Det har aldrig någonsin hänt innan! Delvis var det nog för att solen visade sig efter tre dagar av regn. Delvis för att jag blivit väldigt inspirerad av böckerna om Scott Jurek och av min pojkvän. Asfalten bara ropade!
Slemmiga snorsträngar, vårblommor som stod och sov, Marky Mark i lurarna… Tror också att jag kommit över många av de mentala hinder som bråkat med mig (läs dåliga ursäkter) och nu ser jag fram emot det på ett annat sätt. Dessutom bor jag i mina barndoms kvarter och älskar nostalgin att återigen få möta våren där.
Som det känns nu är det ju märkligt att jag inte upptäckt denna känslan innan! Puss-smiley till min pojkvän för det!
#KatterMotRasism
Det blir inga blommor i år men däremot ska jag äta upp allt jag odlar! Jag må ha överdrivit mängden dill jag kommer konsumera men det ska nog gå bra. På kolonin kommer jag efter midsommar kunna plocka upp potatisen direkt från jorden, promenera grusvägen hem genom skogsdungen, koka den i lättsaltat vatten en knapp kvart senare och sen låta en handfull knippe dill regna över de små liven medan det mjölkfria margarinet får allt att smälta ihop till ett kalas i munnen.
Min fina vän Eva skrev att hon ska skicka hem Green Kitchen Stories till mig, ser fram emot att få inspiration till att göra något av allt det här gröna! På Instagram följer jag med stort intresse inspelningen av nya Mat i Munnen och har skyhöga förväntningar på de kommande avsnitten. Jag säger som Lars Frölander när Tomas Ravelli erbjuder honom 10 000 kronor för att äta en bit torr och okryddad gris: tack, men nej tack! Odlad mat är banne mig bäst.
© 2026 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑