”Det är omöjligt att tvinga din kropp till en position den inte klarar av. Gör så gott du kan till 100%, det är det som är yoga.”
Vår yogalärare på jobbet är klok som en bok.
Helen Alfvegren
Djur, yoga och jämställdhet
Kategori: Personligt (sida 13 av 98)
Nu har min kille också ett koloniområde runt knuten från där han bor, precis som jag! Vi tog en promenad där efter att vi målat om sovrummet i går, så vacker dag! I dag har vi fyllt bokhyllan med böcker, hängt upp gardiner och beställt möbler. Det kommer bli så otroligt mysigt när allt är klart!
Det är så roligt att lära sig nya positioner på jobbyogan och sen komma hem och testa själv. Den här gjorde vi i förbigående förra veckan och då var det första gången jag testade den.
Den sitter inte som en smäck än men boxningen (på tisdagar) och funktionella styrkan (på torsdagar) gör att jag vågar yoga, även när det ser så här våghalsigt ut. Fysisk styrka ger mental styrka.
Jag är ruskigt förtjust i halsbandet jag fick av min kille när jag fyllde år i söndags! På den lilla plattan står det Ab imo pectore, från djupet av mitt hjärta på latin. Åh!
Jag kommer aldrig ta av det.
Min kille har flyttat.
Nu bor han bara en kort promenad från mig så vi är officiellt särbos! Särbo med bae… Särbae? Nae!
Det är något särskilt med att flytta och lämna de stigar man trampat upp tillsammans. Först tyckte jag att det kändes väldigt vemodigt men ju mer vi packade upp och ställde i ordning de saker jag känner så väl igen, och dessutom fyllde på med nya fina saker, desto mer kändes det inte som ett slut utan som en fortsättning. En väldigt spännande sådan!
Höstmys, here we come, och vi har katten med oss!
Den här årstiden vaknar man plötsligt en regnig dag med en kråka i halsen, så är det bara. Jag är inte där än, tvi tvi, men den dagen kommer troligtvis någon gång de närmaste månaderna. Då kan man inte träna. Inte yoga, inte boxas, inte springa. Därför stickar jag ut nu och trotsar vinden. För att kroppen kan.
Dags att slänga ihop en ny springlista! Har du någon favoritlåt att springa till?
Det är mycket yoga nu! I torsdags var Gözde och jag på Nordiska museet där ett kringresande yogaevent huserade.
Så otroligt häftig lokal! Vi la ut våra mattor direkt på stengolvet och blev sen instruerade av fem olika lärare under två timmar. Jag är inte mycket för att springa lopp men att yoga i fantastiska lokaler skulle lätt kunna bli min grej! 
Det fanns knappt tid att gå hem och lägga sig innan det var dags att gå upp igen för fredagens yogapass klockan sju på jobbet! 
Och i dag är det lördag så då blir det givetvis lite helgyoga. Har förresten fått upp Find what feels good på väggen. 
Favorit just nu!
Jag yogar gärna till Winhill/Losehill, The Weeknd eller som här, till Duvchis fina When the Winter.
Brukar du yoga till musik?
Min syrra har skaffat en shop för sina bilder och jag är lite sugen på den här till mitt sovrum. Så fint med den mjuka, fluffiga tyllen mot den hårda, vassa betongen.
Efter veckor av spekulationer, diskussionsgrupper på Instagram och huvudkliande kom så insikten som en blixt från klar himmel när jag skulle sova.
Sociala medier har blivit en megafon.
Kan det vara det som legat och gnagt så länge? Företag har alltid fått höra att de absolut inte får använda sociala medier som en megafon men nu behöver privatpersoner precis samma uppmuntran. Har vi behov av att veta att vi vänder oss till ett utvalt gäng istället för alla på en gång? Är det därför Facebook överlever, pga grupperna?
Sociala medier har också blivit politik. Från morgon till kväll. Det är oerhört svårt att ignorera vad som händer i världen och samtidigt posta en bild på en solros i perfekt fokus. Det är en makaber balans som inte lämnar någon oberörd.
På samma gång tror jag att det är livsviktigt att vi detaljstuderar årstidernas förändringar precis som vanligt. För att orka.
Många av oss kommer ihåg den första, härliga känslan av att hitta vänner på internet. Den spralliga tonårstiden är nu över och vi är skilda, barnen har flyttat hemifrån och rastlösa söker vi efter något nytt. Så är det i alla fall för mig. Frågan är om tjänster som Snapchat får oss att känna oss unga igen eller snarare äldre än vi verkligen är? I de Facebook-grupper för veganer som jag kikat i snortar 20-åringar chips och dricker chokladdryck till middag. 421 likes.
Tiden vi lägger på ett blogginlägg belönas inte längre i likes, retweets, kommentarer och delningar på samma sätt. Hur kommer det sig att vi inte orkar dela vidare eller skriva den där kommentaren som dyker upp i huvudet? Och som Jocke sa, det är gratis att hjärta en bild på Instagram så varför strösslar vi inte i mängder?
Jag tror inte på grupper där alla tycker likadant, det är totalt ointressant att föra diskussioner där. Jag tror inte på att skriva hatfulla, idiotiska inlägg för att väcka engagemang. Jag tror inte på att dela med sig av det som känns privat. Nu ska jag bara klura klart på vad jag faktiskt tror på.
Jag vill att min kropp ska vara stark och kännas mjuk. Det är mitt ideal.
Vet inte om det är yogans förtjänst men jag tror det. Jag använder inte smink i vanliga fall – med undantag för rouge – men nu har jag inte haft det alls på sommaren. Läppstift en gång på ett bröllop typ. Men känn på mina armar. Se vad de orkar göra. Känn på mina magmuskler. Eller, förresten, gör inte det!
Det märkliga är att jag alltid har trott att smink var en del av att bli vuxen. Att jag någon gång skulle bry mig om att dechiffrera skönhetsprodukter. Icke! Jag såg en tjej på Instagram, en ung modell vars utseende kommenterades i förbigående av andra, och undrade vem, utöver de stora modehusen, som tjänar på att vi bryr oss mer om utsidan än om insidan? Samhället i stort alltså.
I dag pratade två kollegor på lunchrasten om lösnaglar och lösögonfransar som en mysig aktivitet att göra tillsammans. Självklart kan det vara så. När jag berättade det för min kille och sa att jag nog aldrig kommer bli intresserad av det höll han med. Varför är det så? frågade jag. För att du är du, sa han. Jag får nöja mig med det.
© 2025 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑