När jag var liten hade min farmor en gård. Inte min farmor alltså, men nästan alla som får höra att personen de pratar med inte äter kött av etiska skäl har en. Eller så känner de någon som för länge, länge sedan behandlade djur med respekt och använder nostalgi som ett argument för att förklara sina matval i dag.
Jag undrar om det är något liknande vi syftar på när vi pratar om ”etiskt kött”? Personligen har jag väldig svårt att få ihop produktionen av kännande varelser i syfte att sälja deras döda kroppar med ordet etik. För var kommer etiken in? I lite längre utevistelse? Att de fått äta mat som är menat för dem? Att de inte behöver trängas med hundratals andra djur? Är det verkligen etik? Eller blandar vi ihop det med ett utgångsläge som under uppväxtåren ansågs som normalt?
I Karin Adelskölds sommarprat berättar hon om ett event i Dalarna där lunchen presenterades av en dalkulla som väldigt stolt berättade att fisken var fiskad i Siljan och brödet bakat för hand. Applåderna i rummet ville inte ta slut! Den indiska kvinnan som satt bredvid Karin frågade varför det blev en sådan uppståndelse varpå Karin försökte förklara för henne på engelska. Fisken var fiskad i sjön! Kvinnan på scen hade bakat brödet helt själv! Jaha, sa indiskan efter att tänkt efter ett tag, ni menar att hon klarade av att göra det utan att smutsa ner de fina kläderna!
Förväntningarna på mat är numera så låga att vi nästan förundras över att de har ett naturligt ursprung. Karin påpekar att i hästlasagneskandalen blev vi upprörda över just hästen, som har utmärkt kött för den som är lagd åt det hållet, istället för att begrunda alla E-nummer som serveras i en plastlåda för 19:90 kr.
Vi fortsätter att blunda för hur majoriteten av alla djur har det men har nu förstått att om vi betalar dubbla priset för det liv vi tar och märker upp det med etiketten etik så har nog det djuret behandlats ganska… normalt. Är vi nöjda så?
