Det slog mig aldrig att de inte skulle komma in. Många jag pratar med säger att de hade anat det. Äsch! Aldrig förr har jag varit så övertygad inför ett val! Det har varit en helt fantastisk resa sen det första homepartyt fram till Vitabergsparken i fredags! Sara har sammanfattat deras kommunikativa insatser och jag vill bara passa på att lyfta på hatten för de genier som ligger bakom allt framgångsrikt kampanjande. Fantastiskt arbete!
How do I breathe without you? frågar sig LeAnn Rimes och jag nu såhär dagen efter. På tunnelbanan hem började jag plötsligt gråta, ojoj, nu händer det igen, när jag tänkte på att vi var this close att rösta in ett feministiskt och antirasistiskt parti i riksdagen. Historiskt! Sen satte jag på Ison & Fille som jag så ofta gör, tack för att ni alltid finns där, och började fundera på hur jag ska sörja. För det behövs, det känner jag verkligen, även om vi knep några platser.
Troligtvis kommer jag överkonsumera jordärtskocka, kardemummaskorpor och salta grodor. Och gråta, gråta, gråta. För ingen är som du Gudrun. Hoppas du får lägga dig på sofflocket med en god bok nu efter den här enorma insatsen för feminismen. Kampen fortsätter!