Min mamma har inte twittrat på 4 år. Hon vet inte ens hur en gör. När hon läste om hur hovrätten friade de sex killarna från våldtäkt blev hon så jävla förbannad att hon loggade in och försökte. Och lyckades.

”Var det en massa stavfel?” Nä, mest särskrivningar. ”Jag var så arg!” Det märktes.

Amat summerar det bra på sin blogg och jag ser flera inlägg där kvinnosynen ifrågasätts på ett bra sätt. Många, inklusive mig själv och min mamma, är fly förbannade över domen men ingenstans läser jag det vi alla måste känna till, särskilt de som jobbar med att upprätthålla våra lagar. Hur en reagerar under en våldtäkt. Hur naturligt det är att bli så rädd att kroppen inte gör motstånd. Att vi nästan alla reagerar så. Bara stänger av.

Ett nej i den situationen är så makalöst modigt.