Skillnaden mellan att ha genusglasögon och veganglasögon är mindre än man kanske kan tro.
Båda ser strukturella orättvisor. Båda får höra på löjliga argument som försvarar de orättvisorna. Miljontals individer påverkas av de här orättvisorna varje år. Av många anses de här orättvisorna till viss del vara oundvikliga. En del nämner genetiska orsaker som anledning. Mediebilden av orättvisorna upprör många men glöms sen bort av alla utan glasögon. Många blir irriterade över att behöva bli påminda och känner sig anklagade. Bådas resonemang bygger på statistik och fakta men bemöts inte så. Hån är mer regel än undantag. De som har glasögon anses vara extrema när allt pekar på att det är orättvisorna som är extrema. Precis som med genusglasögon går det inte att ta av sig veganglasögon.
Jag tänker på det när ICA-Loa försöker mjölka en ko i veckans reklamfilm. Han säger att vi ska vara tacksamma för allt som kossan ger oss. Mina genusglasögon trillar nästan av näsan när han säger att korna bjuder på så mycket godsaker. För vi tar. Vi tar hennes barn, vi tar hennes mjölk, vi tar hennes liv. Hon dödas när hon är 5 år istället för 25 år för att bli till köttfärs eftersom hennes kropp inte orkar producera en lika stor mängd mjölk år efter år – trots att hon är fullt kapabel att leva vidare.
Hon får stå instängd, ofta fastbunden utan möjlighet att vända på sig, under större delen av året. På våren samlas människor för att fira att hon får komma ut, snarare än att reflektera över att hon har stått instängd under så många månader – trots att det är hennes hud som värmer oss på vintern.
Så tänker jag automagiskt varje gång jag ser reklam för mjölk, ost eller yoghurt vilket kanske förklarar varför jag inte direkt charmas av Bregottfabriken även fast jag älskar kor.
Det är nästan alltid någon annan som sätter på oss glasögon. Du kanske har fått låna en bok, blivit tipsad om ett blogginlägg eller sett ett videoklipp som någon delat och sen upptäckt att du ser på världen lite annorlunda? Då sitter dina glasögon där de ska.
Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.
På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.
Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.
Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.
När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.
Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.
På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.
Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.
Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.
Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!
I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.
Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!
