Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: Per Jensen

Hur djuren som ger oss mat egentligen mår

Slurp!

Korna äter faktiskt med tungan, visste du det?

Jag vill verkligen tacka Lena Näslund för hennes serie om hur våra matdjur mår. Det första avsnittet sändes i går och handlar om kalvar och kor: Uroxen i djurfabriken. Bland de intervjuade finns etologen och författaren Per Jensen som har skrivit Hur mår maten?, Sveriges enda professor i djurskydd Linda Keeling samt min idol Rolf-Axel Nordström på Ängavallen, pappa till Niclas och Mathias som så varmt tar emot mig varje gång jag besöker deras gård.

Linda Keeling pratar om hur djurindustrin kom till efter kriget då det behövde produceras mycket mat snabbt och hur chockade svenskarna blev när de insåg att det inte längre låg något Astrid Lindgren-skimmer över våra gårdar. ”Det var deras konsumentbeteende som hade satt press på producenten att producera så mycket, så billigt”, säger Linda, vilket fortfarande är en av de främsta anledningarna till att äta mer grönt.

Jag köpte själv ekologisk mjölk under femton år för att jag ville att kalven skulle få vara några dagar längre med sin mamma men det innebär tyvärr ett mer smärtsamt farväl när kalven tas från sin mamma. Och mjölkkorna lever 4-5 år istället för naturliga 20-25 år, som på min favoritgård. På Ängavallen skiljs visserligen kalvarna åt från sina mammor på kvällarna men återförenas igen på morgonen. ”Sen sticker ju de ut och har lite föräldrafritt!”, säger Rolf-Axel medan Lena förvånat frågar varför de har valt sina vackra Rödkullor som mjölkkor trots att de producerar så mycket mindre mjölk jämfört med korna i industrin.

Rolf-Axel vill ha naturliga proportioner mellan yttre och inre organ, mellan muskulatur och skelett och ordentlig lugnkapacitet på sina djur. Så är det inte i handeln, där används djur som ger billigare mjölk, billigare kött och billigare ägg och deras kroppar justeras för att producera det. ”Har vi rätt att skapa djur som inte kan utveckla sitt naturliga beteende? Har vi rätt att försätta djur i tvångssituationer för att vi cykliskt ska få billigare mat?” frågar Rolf-Axel.

Lena Lidfors, etolog på SLU i Uppsala, har tillsammans med sina studenter studerat korna och ser att de gärna går långa sträckor under dagarna, de ligger ner nattetid, helst på en plats där de har bra uppsikt, och de skulle inte har några problem med att gå ute året runt om nu bonden hade tid att se till dem. Vi människor bekymrar oss väldigt mycket om kyla men det handlar ju inte om oss, säger hon. ”Korna har ju med sig kläderna hela tiden om man får säga.” Om pälsen får växa till under hösten så att den blir tjockare allt eftersom det blir kallare så kommer den tillsammans med deras naturliga fettlager skydda från att kyla och regn tränger ner i huden.

Nästa måndag pratar Lena om grisen. Ser väldigt mycket fram emot det!

En intressant recension av Hur mår maten? av Per Jensen

Det ska jag ta reda på!

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det  uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑