krossat fönster

Den här veckan spelade AIK match hemma på Friends Arena. Dagen efter upptäckte jag att någon sparkat sönder rutan vid hissen som jag cyklar in i varje dag. Det här är mina spontana tankar kring det.

Du vet hur man kan vakna upp och känna att något skaver? Något du sagt eller skrivit kanske. Som du ångrar dagen efter. Ångest!

Jag undrar hur de män som vaknar upp efter en vanlig match känner sig. Ångrar de att de störde andra personer, att de skrek fula ord, att de sparkade sönder en ruta? Eller tillhör de den sköna skara människor som har fritt fram, som helt slipper ta ansvar för vad som sker i samband med att de ser på sport?

När kvinnor blir överfallna utomhus av män uppmuntras de av polisen att inte springa med hörlurar på. När män går bärsärkagång över en hel stadsdel upprepas samma procedur som när de var små och drog tjejerna i håret. De slipper i princip konsekvenser, för boys will be boys. Är det redan då de lär sig det?

Visst grips ett fåtal men de flesta verkar lämnas med känslan av att det är fritt fram att göra om samma sak nästa gång.

I en satir jämförs fotbollsfans med kulturtanter, hur det skulle kunna se ut om rollerna var omvända. Helikoptrar som hovrar över Dramaten när teaterbiljetter släpps, ängsliga pappor med barnvagn som drar sig undan allt våld som uppstår mitt i stan. Det är menat att vara roligt men jag blir så oerhört sorgsen över liknelsen. För att vi utifrån våra kön och intressen behandlas så olika, för att vår trygghet spelar mindre roll (boll?) och för att män slipper vakna upp med känslan av att ha gjort något de inte borde.

För de har fritt fram.

I går när jag åkte ner med hissen mötte jag en småbarnsfamilj. Pappan kommenterade att oj, någon har sparkat sönder rutan. ”Men vi vann ju?” Som att det spelar roll för någon som helt slipper ta ansvar för sina handlingar.