Jag fick en önskelista från min systerdotter inför jul, via hennes mamma. ”Du tror inte hon vill ha filtar från UNHCR?” kontrade jag. Det trodde min syster inte.

När jag berättade för min mamma att jag inte riktigt är bekväm med att köpa en plastdocka för 300 spänn till ett barn som har allt hon kan önska sig sa min mamma att det är viktigt att barn får vara barn. ”Och jag har inte köpt något i plast, jag har köpt två klänningar”. Får de ens plats i hennes överfulla garderob?

Ska vi fortsätta inbilla våra barn att det viktigaste som finns på julen är hur många julklappar de får, att vår kärlek sitter i antalet? Eller ska vi ta ett beslut om att låta julen bli tillfället då vi samlas för att fira det vi redan har och prata om vilken skillnad vi kan göra för andra?

God jul!