I vintras, när snön aldrig kom och solen faktiskt visade sig, började jag känna ett sug efter att känna gruset under fötterna. För första gången på 10 år. Vi provade ut ett par skor, gav oss ut i skogen och hoppsan, där gjorde jag såklart illa knät och fick ta det lilla lugna ett tag. Men suget fanns kvar och med nya kläder, hejdå bylsiga gamla urtvättade jumpabrallor som jag haft i evigheter, verkade det som att förälskelsen skulle hålla i sig. Jag började skicka bilder till min bästis från mina träningspass i skogen och hon hejade på och tyckte att jag var tokig.

Jag har aldrig identifierat mig med folk som tränar, även om jag alltid haft jumpa som favoritämne i skolan. Det är något med hurtigheten, de tajta kläderna, den dåliga musiken. Men under vintern och våren har jag regelbundet kört pilates framför datorn och knät, det blev helt bra igen, så vi har sprungit nästan varje helg. Det visade sig att min kille har en massa hantlar och vikter hemma så jag testade lite styrketräning och jag gillar att känna hur kroppen blir starkare, orkar längre, lär sig hålla skitjobbiga positioner.

Det är en helt ny upplevelse för mig! Av någon anledning har jag aldrig kopplat att det är min uppgift att få mig att göra det. Men jag har inte vant mig vid att göra det i grupp, än. Och jag är osäker på hur det går ihop med mitt andra stora intresse. Att njuta av sötsaker är något av det jag tycker allra, allra mest om och det ”unnar” jag mig inte, det gör jag med sant nöje! Samtidigt som jag utan problem kan anta utmaningar om att vara sockerfri i 10 dagar när vårsolen skiner som varmast och alla runt omkring mig äter glass på glass på glass. En bra balans.

När jag skämtade på Twitter under midsommar om att äta tårta till frukost var det bara halvt på skämt. När jag skämtade på Twitter om att Stefan Schwartz gjorde 1000 sit ups per dag var det också på skämt. Tills jag blev påmind av en vän att hon också gjorde det ”förr”, något som jag tolkade som att hon menade under perioden då hon hade ätstörningar. Det fick mig att tänka på beroenden, på balansen mellan mat och träning. Att det kan vara känsligt, att det kan gå fel. För så är det med saker vi tycker om, de har en förmåga att gå överstyr, kanske till och med bli ett beroende. Och jag är osäker på hur mina två favoritaktiviteter, träna och äta godsaker, går ihop och då menar jag främst utåt sett.

Hur gör jag för att inte förvirra någon? Sötsaker är så fruktansvärt skuldbelagda. När jag skriver i sociala medier att min kille gör en fantastisk kladdkaka med luftig vispgrädde på för att i nästa stund berätta om mina 100 armhävningar per match känner jag att jag balanserar på en gräns, inte min egen gräns, men på någons gräns. Att det kan uppfattas fel. Även om jag njuter av båda delarna, utan att känna den skuld som förväntas. Många, majoriteten, kvinnor ursäktar sig så fort de äter något som är gott. Det gör inte jag. Många, förhoppningsvis inte allt för många, räknar kalorier, och särskilt de som tränar. Det gör inte jag. Mitt mål är att bli starkare i kroppen, att orka mer, att sätta upp delmål som jag kan övervinna. Samtidigt som jag äter vad jag vill, så som jag alltid har gjort. Trots allt det positiva känner jag nu hur jag drar mig från att dela med mig av mina upptåg, i alla fall den kombinationen.

Det är någonting med träning, precis som med alkohol eller kött, som får den andra personen att ta åt sig, att förklara sig, ibland nästan försvara sig. Det är som att vi automagiskt jämför oss med varandra och då blir det inte roligt längre. Jag fick en kommentar från min bästis på senaste bilden jag skickade nu i veckan, där jag stod och poserade med en grimas och spända muskler. Hon klagade, halvt på skämt, att hon inte hinner träna just nu och då vill hon inte se när jag blir starkare. Om något som gör mig glad kan väcka ångest hos någon annan är det nästan lättare att enbart posta bilder på doughnuts? Det blir alla glada av.