Vårt svenska djurskydd är en balans mellan böndernas lönsamhet och djurens lidande. Jordbruksverket, som ansvarar för djurskyddet, anser – efter påtryckningar från en bransch, som trots miljontals och åter miljontals kronor i bidrag och subventioner från staten och EU, är i kris – att kravet på att mjölkkorna ska få komma ut och beta är ett hinder för böndernas långsiktiga lönsamhet. Samtidigt vet de mycket väl att utevistelse gynnar djurens hälsa och naturliga beteende.

Hur ska Jordbruksverket få den här ekvationen att gå ihop?

Så här!

Från och med i dag den 15 maj förenklas beteskravet, för bönderna. Du vet, de som till skillnad från korna har en röst. Det finns inte längre några krav på hur mycket betesmark varje ko ska ha, så det kan komma att krympa. Det finns inte längre några krav på att korna ska få komma ut i en sammanhängande period, utan istället de dagar som passar bonden bäst. Det finns inte längre några krav på planering eller journalföring över vilka kor som får komma ut, vilket gör det är omöjligt att kontrollera att lagen följs.

Under sommarhalvåret får svenska mjölkkor komma ut 60, 90 eller 120 dygn, beroende på var i landet de bor. Men ett dygn för en ko är, enligt Jordbruksverket, bara 6 timmar långt. 60 dygn (1440 timmar) blir för en ko 360 timmar. 90 dygn (2160 timmar) blir 540 timmar. 120 dygn (2880 timmar) blir 720 timmar.
På ett helt år.

Det tycker jag är för jävligt.

Samtidigt så fortsätter mjölkindustrin att trycka på svenska mervärden som öppna landskap, kosläpp, reklambilden av betande kor som i Bregottfabriken och svenskt kött. Visste du att 65% av all svensk köttfärs kommer från mjölkkor som slaktats vid fem års ålder då deras kroppar anses uttjänta enligt mjölkindustrins mått på lönsamhet, trots att de är fullt friska i övrigt?

Hur ska svenska konsumenter få den här ekvationen att gå ihop?

Säg du, som har en röst.