Kyssäkta LaChapelle

Jag älskade verkligen Barbie när jag växte upp och lyfte nyfiket på den svallande rosa klänningen med självlysande stjärnor på och hittade där ett par stenhårda bröst och en getingmidja, som fortfarande än i dag är helt olik min egen kropp.

Under bästa sändningstid genom hela tonåren slog vi oss ner framför teven i tid för att höra introt till Baywatch där Pamela Anderson och Erika Eleniak sprang längs stränderna med precis samma smala getingmidjor, enorma bröst och det blonderade håret sådär sexigt rufsigt (som det blir av att dyka ner i vattnet efter drunknande människor dagarna i ända).

Även om jag och mina tjejkompisar inte läste Playboy så visste alla hur det hörde ihop – dessa kvinnors kroppar justerades med hjälp av olika medicinska ingrepp för att exponeras nakna i tidningar för män. Det är jävligt fucked up att låta unga tjejer växa upp med de idealen – tillsammans med alla tips och råd i veckotidningarna om hur vi borde vara – och reklamens råd om hur vi borde se ut.

Fucked. Up.

I går såg jag det senaste avsnittet av Girls, S02E05, och kunde äntligen läsa artikeln i Jezebel som både Nina och Sanna tipsat om. Rubriken lyder What Kind of Guy Does a Girl Who Looks Like Lena Dunham ‘Deserve’? och är en replik till de kommentarer från manliga recensenter som dykt upp efter avsnittet där hon, utan att säga för mycket, njuter av sex med en otroligt stilig karl och inte ber om ursäkt för sin nakna kropp, även när de spelar nakenpingis. Det handlar i grunden om att kvinnor fortfarande har ett värde i hur vackra de är och att de får vad de ”förtjänar” baserat på sitt utseende – allt annat ses helt enkelt som overkligt. Läs när du sett ikapp avsnitten!

Kvinnors kroppar ser för det mesta inte ut som Barbies och det är förlösande skönt att se det med egna ögon på bästa sändningstid. Vetskapen om att andra får växa upp med Girls istället för Baywatch gör mig ofattbart lycklig! Lena Dunhams inställning till Hannahs kropp får mig att vilja gå runt naken jämt och bara njuta av den. Det går inte att nog hylla en person som får en att känna så.