Jag var ju nyss och handlade den polkagrisrandiga kjolen och vita söta blusen som jag älskar på American Apparel, trots att Sara skakade på huvudet åt deras marknadsföring, och torsdagsnatten spenderades på Café Operas dansgolv med att snurra runt i min blåklintsblå kjol som också kommer därifrån.

Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte ryggar tillbaka för deras kvinnosyn. Jag vet mycket väl hur reklamen brukar se ut. Den borde göra mig fly förbannad. När den rutiga skjortan med en påklädd man och en (bokstavligt) avklädd kvinna dök upp i veckan skrev jag inte en enda kommentar om det på Twitter, RTade inte de inlägg jag läste om det och tog inte upp det här på bloggen.

Däremot tycker jag att den här artikeln om Ryan Holiday på SvD är riktigt intressant och blev väldigt nyfiken på att läsa hans bok ”Trust Me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator”. Är det för uppenbart att reklamen är gjord för att jag ska bli irriterad? Att det därför jag inte känner någonting? Alternativt kan det ju vara så att jag är för upptagen med att dansa.