Arlas Ko-filosofi

Annan art helalf.se

”Inomhussystem är utformade för att möta kornas biologiska behov av mat, vatten, hygien och skydd men både allmänheten och jordbrukare tror att tillgång till betesmark också är viktigt för mjölkkornas välbefinnande. För att bestämma om gräsåtkomst är viktigt för korna undersökte vi i vilken utsträckning kor jobbar för att komma åt betesmarker (genom att trycka på en vägd grind) och jämförde det med motivationen att få tillgång till färskt foder. Kor arbetade åtminstone lika mycket för att få tillgång till betesmark som de gjorde för att få tillgång till foder och arbetade hårdast för få tillgång till utevistelse på kvällstid. Detta visar att kor motiveras mycket av att få tillgång till utevistelse.”

Arlas Ko-filosofi

En forskningsrapport som delades på Twitter härom dagen visar det som även Arla känner till – att kor mår bra av utevistelse. Som vanligt syns Arlas kampanjer över hela stan, den här gången med syfte att driva trafik till en kampanjsida som heter Ko-filosofi. Där går följande att läsa:

”På sommaren går alla kor i Sverige ute på bete. Reglerna säger att korna ska vara ute minst sex timmar per dygn, men många är ute mycket mer än så. Hur många månader som korna betar ute skiljer sig mellan norra och södra Sverige, men det brukar åtminstone bli tre månader för de flesta. På betet kan korna leva så naturligt som möjligt. De rör sig i flock och kan gå flera kilometer under en dag. Betet har många positiva effekter. Det håller korna friska och stärker deras ben.” 

Det Arla skriver på kampanjsidan är alltså att när korna betar lever de så naturligt som möjligt och går tillsammans flera kilometer varje dag, vilket håller dem friska och stärker deras ben. Trots det står korna inomhus nio månader om året, utan att kunna röra sig fler än några meter, och under de dygn de får vara utomhus på sommaren är de inte 24 timmar långa som för oss andra, utan närmare sex timmar. Släpps de ut på morgonen får de med andra ord ingen utevistelse på kvällen.

Read More

Stockholm

Stockholm helalf.se

-Behåll den här roadtrip-känslan hela dagen nu, uppmanade min kollega Anna mig när vi skiljdes åt vid halv två i fredags, efter att ha hållit en presentation tillsammans för våra kollegor i Uppsala under förmiddagen. Det ska jag, lovade jag när jag slängde igen bildörren. Men det är inget lätt löfte, när känslorna konstant kastas runt.

Fredagen började tidigt på morgonen med att fortsätta försöka undvika bilderna från gasattacken i Syrien på Twitter och följdes av en skön stretch och avslappning på jobbyogan. Jag åt en snabb frukost med mina kollegor medan jag försökte ta in vad det innebär att Trump under natten attackerat Syrien med tomahawks och pladdrade sen förtjust i bilen på väg till Uppsala med Anna. Efter att ha ätit lunch på Max i solskenet efter presentationen pratade vi om våra ex i bilen på väg tillbaka till Stockholm, vilket vägdes upp av nyheten om att Sana kommer ha huvudrollen i fjärde säsongen av SKAM.

Jag var på bra humör när vi sa hej då men klockan två hade vi avskedsfika för Maria, en av de kollegor jag jobbat närmast med de senaste två åren. Mia gav mig en lätt knuff för att få mig att läsa brevet jag skrivit varpå tårarna samlades i ögonen på given signal. Det är inte lätt att läsa och gråta samtidigt men jag är ändå glad att jag gjorde det och fikat slutade med kramkalas.

Och så där håller det på, livet. Upp och ner.

Det var i slutet av ett möte om Google Analytics som nyheten nådde oss. En lastbil hade kört in i folkmassan i centrala Stockholm. Vi avslutade snabbt och gick tillbaka till vår avdelning för att söka mer information. De flesta ringde runt till sina anhöriga och vi började planera hemfärden då kollektivtrafiken snabbt ställdes in.

De som hade bil stämde av att alla som behövde hade skjuts. Jag tackade nej för jag och min kille hade bestämt oss för att promenera hem istället. Det sista som hände innan jag lämnade jobbet var att en kollega sa att hon hade hört i hissen att något hade hänt på Grand (Hôtel) också. Vid den här tiden gick medierna även ut med en skottlossning på Fridhemsplan och min kompis som är journalist på Aftonbladet skrev på Twitter att folk sprang ifrån något på Hötorget.

Vi hade bestämt träff i trapporna mellan Friends arena och Mall of Scandinavia och jag pratade i telefon med min svärmor på vägen dit. Efter terrordådet i Paris så har min kille och jag pratat om att gallerian är ett troligt mål om något liknande skulle ske i Sverige, så jag ville bara snabbt träffa upp honom och komma därifrån.

Vi mötte upp varandra mittemot gallerian istället, utanför hans jobb. Jag frågade om vi inte skulle gå in och handla snabbt på Hemköp men han sa att det var bättre att ta något på vägen istället och plockade upp två bars ur fickan som han hade med sig som färdkost. Jag tackade nej och sa att jag bara var törstig. ”Men då tar vi lite vatten innan vi går”, sa han och vände om. Vi fick trixa lite med passerkortet men till slut tog vi oss in i receptionen på hans jobb och där stod människor som, precis som vi, avslutat veckan lite hastigt för att ta sig hem.

När vi druckit upp och skulle gå ut igen blev vi stoppade i dörren av en kille med passerkort som sa att det hade varit skottlossning inne i gallerian. Då brast det för mig och tårarna rann. Vad är det som händer? Vi satte oss i en soffa och såg på när alla som ville gå ut stoppades med samma budskap. Det har varit skottlossning i gallerian. Jag skrev om det på Twitter och fick snabbt frågan om det var bekräftat varpå jag svarade nej. Men där satt vi fast av den anledningen. Och i högtalarsystemet meddelades att alla utgångar mot Arenastaden hade stängts av för in- och utpasserande, av säkerhetsskäl.

Vi uppdaterade våra familjer om vad som hänt och avvaktade instruktioner. Efter ett tag fick en säkerhetsvakt ett meddelande i sin walkietalkie varpå hennes kollega gick ut i högtalarsystemet igen och meddelade att dörrarna nu var upplåsta. Jag uppdaterade på Twitter och raderade mina tweets vilket kändes skämmigt då jag först bara retweetat information om att inte sprida rykten i en krissituation. Det kändes verkligen inte som bara ett rykte, att bli stoppad i dörren så där, men senare skulle polisen även dementera skottlossningen på Fridhemsplan.

Vi gick hem, åt och följde som alla andra nyheterna för att försöka förstå vad som hade hänt. När den första chocken hade lagt sig och sociala medier fylldes av berättelser om hur stockholmarna tog hand om varandra var det inte så svårt att acceptera att det som regelbundet händer i andra delar av världen, och allt oftare i Europa, nu även drabbat oss.

Sen kom uppgifterna om en sprängladdning som inte detonerat, antalet skadade på sjukhuset minskade och polisen gjorde snabbt ett gripande som innebär att han som körde lastbilen kommer ställas till svars. Kanske kom vi lindrigt undan?  Då kom uppgifterna om att en elvaårig flicka finns bland de döda.

Det är en enorm skillnad på att snabbt acceptera att Sverige inte skonas från terrordåd och att sörja de som skadats eller mist livet. De kommande dagarna kommer de andra tre som dog också bli till verkliga personer och de som skadats kommer med tiden orka berätta sin historia. Det som de utsatts för behöver vi inte acceptera.

Det sägs att det bästa sättet att bemöta terrorism är att fortsätta leva som vanligt och det är jag med på. Men när vi går tillbaka till jobbet imorgon, äter lunch och sitter på möten, måste vi ha förståelse för att vänner, kollegor och bekanta kommer bearbeta och sörja det här terrordådet på olika sätt. Det enda vi kan göra är att fortsätta kramas och ta hand om varandra. Livet går upp och ner och nu behöver vi hjälpa varandra upp igen.

Read More