De här böckerna ska jag ge mig på de närmaste veckorna tänkte jag och det känns lite som jackpott i bibliotekslotteriet! Kielos Det enda könet, Khemiris Jag ringer mina bröder, Anderssons Egenmäktigt förfarande, Björks Lyckliga i alla sina dagar och Neuraths Den stora bankhärvan. Jag är så oerhört glad över att alla är hemma hos mig just nu!
Om jag ska vara ärlig så har jag redan läst klart Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek som jag lånade i går. Är du också sugen på den kommer här ett av mina allra bästa bibliotekstips! De senast utkomna böckerna som är mest i ropet och har flest läsare på kö finns ofta tillgängliga som två veckors-lån och går då inte att reservera. Kika på www vilka bibliotek som har ett ex inne för där kan du få napp på var du ska leta! Efter två veckor kan du sen lämna tillbaka boken på det bibliotek som passar dig bäst, så himla smidigt!
Jag funderade på ordet recension tidigare i dag. Egentligen skulle jag ännu hellre uppskatta en skriftlig reaktion på vissa böcker, snarare än info om handlingen. Egenmäktigt förfarande är lite så. Jag tar den personligt. Storyn om Ester och Hugo som är föremålet för hennes lidelse är fin i sig men det är Lenas språk, meningsutbytena dem emellan och framförallt igenkänningen i flera meningar och situationer som påverkar mig mest. Den riktigt kryper under skinnet. Och ger mig ångest.
Ångest över att längta. Att vänta. Att känna sig dum efter ett skickat sms. Att inte förstå. Att bli arg och upprörd. ”Att vrede var förbjuden i kärleken var okänt för henne. Hon kunde inte föreställa sig att ett enda vredesutbrott /…/ var nog för att förstöra allt. Tvärtom tänkte hon att vrede var tillåten just när man stod varandra nära.”
Lögner, otrohet och respektlöshet är ingenting mot att klippa all kommunikation. Det är det absolut värsta jag vet, så nedrans vidrigt. Jag är oerhört tacksam över att ha en kille som låter mig bli arg, som frågar varför jag suckar, som säger att vi aldrig kommer gå och lägga oss osams, som inte räds kommunikation, närhelst den behövs. Vår roman om kärlek kanske får ett lyckligt slut tack vare det.
Vid det här laget kan du inte ha missat My som skriver väldigt viktigt om feminism så då vill jag att du genast klickar dig vidare till Doris som är inne på precis samma tema. OBS! Doris på bilden har inte något med artiklarna att göra förutom att hon är feminist och att det tydligen råder kattfeber på bloggen.
När jag ändå har dig på tråden vill jag tipsa om Johan som skriver bra om hur feminismen har fått oss att definiera manlighet på ett mycket friare sätt och Jesper som nördar ner sig i hur Jean-Claude har fått så många visningar för sitt epic split. 54 miljoner i skrivande stund!
I går såg jag en sökning i bloggstatistiken som fick mig att skratta till. Någon hade sökt på ”vegetarian som äter kyckling” och hamnat på mitt inlägg som något rosenrasande heter Nästa person som frågar om jag äter kyckling kommer jag be dra åt helvete. Det tyckte jag var humor!
När jag twittrade om det fick jag svar från Theresa som låg bakom sökningen och berättade att hon letar inspiration till sin nästa serie. Jag blev nyfiken och fick då en länk till hennes senaste serie Varför måste alla vegetarianer bo på en öde ö? och den är helt genial! Med hennes tillstånd publicerar jag den med stor ära här!
Jag är så sjukt peppad på nästa serie! Fler hittar du här!
Det värmde verkligen att Bamse trivdes så bra här hemma när jag kidnappade honom i går! Han gick nyfiket omkring och inspekterade varenda millimeter viftandes på svansen och testade olika sovplatser, åt lite mat, tvättade sig. Alla tecken på att han hade det bra!
Jag har tjatat om att få vara kattvakt men det har hela tiden låtit nja, vi får se, lite sådär tveksamt, men jag har stått på mig! Extra roligt då att det första Bamse gör när han är klar med inspektionen är att lägga sig framför mig på golvet och rulla runt av lycka medan jag klappar honom. Varv efter varv efter varv! Trumpeter utbrast i spontana Sinatra-fanfarer och en änglakör sjöng i fjärran!
Nu medan jag bloggar det här har han tagit plats på min mage och vill bli ordentligt klappad. Vi har det bra vi!
Många av de vänner jag umgås med har jag träffat via sociala medier, jobb eller andra kompisar men om jag räknar baklänges så har vi inte känt varandra så länge. Kanske några år. Vår vänskap kan vara väldigt stark och fin men det är något speciellt med att ha en livsbästis i Maria. Någon som alltid har känt mig, någon som minns det jag minns och som alltid finns där när jag behöver henne.
Vi hörs nästan dagligen då jag antingen behöver prata av mig om något särskilt eller bara vill snacka lite strunt. Vi skickar bilder till varandra och håller oss uppdaterade om varandras liv, även om vi numera bor i olika städer. Det är otroligt värdefullt. Och jag tror att det är unikt. Eller snarare, jag känner att det är det.
1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år
2. Det starkaste minnet från 2013
3. Det gulligaste djuret jag träffat under året
4. Utan tvekan den låt jag lyssnat mest på!
5. Den finaste kramen jag fått
6. Det här fick mig att börja gråta
7. Den bild jag är mest nöjd med
8. Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa
9. Det blogginlägg som jag vill att alla ska ha läst och varför
10. Det godaste jag ätit!
11. Sommarkvällen som jag aldrig ville skulle ta slut
12. En mycket trevlig överraskning!
13. Något som gjorde mig riktigt stolt
14. Det finns många bra serier men det här är den jag tyckte mest om
15. Tack för att du är min vän!
16. Den bild som representerar mig 2013
17. Ett användbart tips eller knep som jag vill dela vidare
18. En resa jag gärna gör om
19. Årets mest minnesvärda konsertupplevelse
20. Det här är jag som mest tacksam för
21. Jag blir så lycklig av den här bilden!
22. Det bästa beslutet jag tagit och varför
23. Det finaste meddelandet jag fått under året
24. Valfri rubrik som du vill lägga till
Om du vill kan du som jag utgå från dessa teman fram till jul när du bloggar! Sprid den vidare om du känner någon som skulle tycka om den. Själv vill jag gärna tipsa Bia, Emma, Oskar, Sanna, Jenny och Annika!
Hanna Karlzon i Umeå är illustratör och gör de mest fantastiska skapelserna! Både blommor, djur och människor, varav några går att hitta i hennes webbshop.
Tommie Ohlson i Karlstad tar fantastiska natur- och djurbilder som du även kan titta närmare på om du besöker hans hemsida.
Lisa Marie i Göteborg dvs Up the Wooden Hills tar helt fantastiska bilder hemma i sin lägenhet som även fungerar som studio. Mer info om de vackra klänningar och papperstranor som hon gör där hittar du på hemsidan.
En idé till jul kan ju vara att stötta lokala och egna företagare genom att köpa deras produkter. Eller varför inte skänka en slant till Djurens rätt?
Plötsligt slog det mig. Något så självklart att jag är förundrad över att jag inte har tänkt på det innan. Folk som betalar för djurens lidande – genom att köpa produkter i form av mat, kläder och möbler – blundar. De ser inte vad jag ser. De läser inte vad jag läser. De hör inte vad jag hör. De vägrar.
Hur ska vi någonsin kunna förändra något när den part som är i majoritet och betalar för allt lidande blundar? Hur ska vi ens kunna diskutera det? Jag kan bli så oerhört frustrerad och förbannad och kritisk mot företag du gillar men du kommer aldrig förstå varför om du blundar. Eller hjälpa någon.
Det är ju så enkelt som att inte bidra till lidandet.
är rätt rörd nu. ❤ “@peta: @rockspindeln Thanks for being a voice for animals!”
— Helen Alfvegren (@rockspindeln) November 26, 2013
Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år. Och det skriver jag inte bara för att året håller på att slut, den har verkligen stått ut bland alla de böcker, totalt sett någonsin tror jag, som jag har läst. Kanske för att den handlar både om djurrätt och feminism, de teman jag snöat in mig på under mina turer på biblioteksturnén.
Lisa börjar från allra första början. Från den tid när jakten – som endast gav marginellt bidrag till födointaget – fick hög status för att det var män som utförde den. Trots allt som kvinnorna bidrog till. Likadant då som nu. Sen började människan att äga djuren som mannen ägde kvinnorna och barnen.
”Ska människor äta kött till vardags krävs en herdeklass, om folk äter kött behövs fler läkare för de sjukdomar som följer därav, om djuren ska beta och matas under vintern, krävs mer mark. Och om alla samhällen strävar mot lyxkonsumtion – då stundar krig,” summerar Lisa. Ett otroligt intressant sätt att se på det, denna ständiga jakt efter att äga och känna makt över andra. Och vad det leder till.
Människorna gjorde sig vän med djuren för att sedan lära sig att döda dem. ”Förslavandet av djur”, menar Elizabeth Fisher i Woman’s Creation från 1979, ”tycks ha tjänat som modell för förslavandet av människor”.
”Är du djur är du slav. Är du slav är du djur. För att göra dig till slav kallar vi dig djur.” Ett inte helt okänt perspektiv, se bara på hur slavarna och judarna båda har liknats vid djur och när människan känt sig rättfärdigad att stå över djuret har hon gjort vad hon vill med det. Men. Vem som är djur bestämmer den vite människomannen. Och endast han.
När djurindustrierna introducerades under slutet av 1800-talet i Chicago, och djuren började åka på löpande band precis som bilarna i Henry Fords fabriker, blev de pionjärer och satte standarden för flera länder. Exempelvis Tyskland. Nazisterna visste precis vad de gjorde i koncentrationslägren eftersom de redan övat på massmord. Det är läskigt att tänka på hur mycket inspiration de hämtat från djurindustrin. Djur transporteras tätt ihop, under långa sträckor, utan tillgång till mat eller dryck. De skiljs från sin familj och sina vänner. Utsätts för plågsamma medicinska försök. Gasas sen ihjäl. Och blir till tvål.
Djuren som tidigare synts picka, böka och beta försvann från stadsbilden för att istället stängas in i slakterier långt utanför stan. I Sverige infördes det 1857 en lag som var emot att visa grymhet mot djur. Den var alltså inte emot grymhet mot djur, den var emot att visa upp det. Det kunde nu, som då, väcka anstöt.
”Kött från djur som mat är det vardagliga våldet som pulserar under ytan: någon har dödats men ingen talar om det. Att sälja och servera dött kött är en offentlig angelägenhet medan handlingen att köpa och förtära kött är en privatsak.”
Vi skiljer på djuret och på maten så att de inte syns tillsammans i samma bildruta. Glossiga recept, familjära teveprogram och rundmagade kockar visar aldrig upp transporten, slakten eller hur djuret levde innan hon blev till kött. Vi kallar det för kotlett och kassler för att dölja allt som har med blod och död att göra. För att det goda ska smaka gott måste det icke goda i processen döljas, bli icke verkligt, nästan osant.
Allt medan den som bryter mot köttnormen hånas, diskrimineras och ifrågasätts.
Olika djurs förmågor och beteenden som undersöks jämförs mot en mänsklig måttstock. Det huvudsakliga resultatet har varit att det fattas dem specifikt mänskliga egenskaper, som någon form av narcissism där människan står som enda facit. Många av de saker som hör livet till, som att umgås med andra, para sig, sova och äta gott tar vi ifrån djuren. Och mäter sen resultatet.
Lisa nämner de bidrag som köttindustrin får och som vi sällan hör talas om. Hur det animaliska proteinet är en samhällsekonomiskt beräkningsbar förlustidé. Vad är det som gör att vi glädjs åt billigt kött utan att ifrågasätta att det får miljarder i bidrag, förorsakar vattenbrist och miljöförstöring samt medför en rad sjukdomar?
Sällan har en enda bok sagt så mycket fascinerande, tänkvärt, intressant och smart, jag vill inte ens sluta med hyllningarna. Jag har fått betala böter för att jag var sen med att lämna tillbaka boken men jag vill inte släppa den ifrån mig. Måste köpa ett eget ex. Du kan få låna den sen.
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑