På Arvikafestivalen den 11 juli 1998 sjöng Johan These are the last days of nine, istället för humanity och mitt hardcorehjärta gick i tusen bitar. Det är 15 år sen men jag minns det tydligt. Senare den hösten åkte jag på Gnällbältsrock och såg Refused för sista gången och när snön fallit i Umeå var jag på Punkfest 2 när min stora idol Dennis satte sig ensam på scenen med sin gitarr.
Den här helgen i Örebro, när Millencolin firade 20 år som band, handlade otroligt mycket om nostalgi för mig och just 1998 var ett ovanligt vackert musikår som jag kommer ha kärt för resten av livet. Det började med SuedePalooza på Medborgarplatsen lördagen den 28 februari med Refused, No Fun At All, Liberator, The Hives och Nine och slutade i Umeå med The Hives, Randy, Switchblade, D.S.-13 mfl.
Den sistnämnda tillställningen fick en extra betydelse i fredags när jag och en vän precis pratat i telefon om att D.S.-13 ska ha en reunion-spelning på Dennis födelsedag och Christoffer, som spelar bas i bandet, plötsligt började följa mig på Twitter. Samma Christoffer som under Punkfest 2 hjälpte till att ordna ett sovrum till oss i ett av kontoren på Galaxen med några liggunderlag och en famn filtar. Ett sovrum som dagen efter även fungerade som loge till The Hives. Nostalgin!
I fredags morse var jag otroligt peppad inför resan. Hög. På kvällen skulle Nine, The Hives och Millencolin spela och jag visste inte till mig av kärlek på tåget till Örebro. Jag var så till mig att det inte var förrän efter lunchen med Dale som jag upptäckte att jag glömt ta med festivalbiljetten som jag köpt för elva veckor sedan.
Istället för att åka hem till fina Anna på förfest hoppade jag på en buss till festivalområdet och skrev på Twitter att jag skulle försöka ta mig in med hjälp av en Instagram-bild som biljett. Jag möttes av några skratt, några uppmuntrande ord och en RT från just Christoffer som bad Millencolins trummis att hjälpa mig in.
Det behövdes ingen extra hjälp skulle det visa sig, jag blev faktiskt insläppt med bilden ovan och fick ett armband, men det var väldigt fint med allt stöd. En av de som twittrat uppmuntrande till mig, Marie, hittade mig av en slump och undrade hur det hade gått. Det visade sig att hon, liksom jag, har ett hardcorehjärta och har samlat alla sina minnen i ett fanzine, missa inte att kolla upp det!
Vi tog oss in på festivalområdet, möttes av Djurens Rätt, vinkade till Pelle som kom inkörandes i en vacker vit Mercedes och åt lite innan det så var dags för konserterna att börja.
Nine gick på scen med samma introlåt som för femton år sedan och jag rös. Stod givetvis längst fram och sjöng med i alla låtar och är så glad att de spelade Inferno för den lyssnar jag på ofta och gärna. Det är aldrig exakt samma sak när det inte är originalmedlemmarna som spelar ihop men jag såg en viss trummis smyga omkring i kulisserna. Jag är så glad att de var där!
The Hives gick på kort därefter och var i toppform! Pelle fick hela publiken att sätta sig ner på marken och nu när jag hörde nya låtarna från Lex Hives en andra gång är jag övertygad om att det här är en av deras bästa skivor. Den bästa om de får säga det själva. När Pelle gick längs publiken och tog emot publikens utsträckta armar la han sin hand på min arm som vilade mot räcket och klämde till, så kärt. Solen sänkte sig över en rosa himmel och jag kan inte tänka mig ett bättre förband till helgens jubilarer.
Millencolin spelade båda dagarna, 25 låtar på fredagen och 25 andra låtar på lördagen. Publiken var så sjukt peppade och jag gillade särskilt Leona, Mr Clean och Da Strike, såklart Jag har lyssnat på Millencolin så länge jag kan minnas och i samband med festivalen fick jag även träffa Lisa som jag följer på Twitter. Lisa som skriver så bra om jämställdhet och som är gift med Nikola. På lördagen var vi på förfest hos Anna med ett underbart gäng tjejer och sen tog jag och Lisa en taxi till festivalområdet för att hinna se Peepshows.
När vi gick runt och hälsade på folk i öltältet presenterade hon mig som sin Twitter-vän och Millencolin-fan, en mycket fin beskrivning. På efterfesten, som hölls på en hamburgerbar i närheten av Brunnsparken, fick jag äntligen hälsa på Kola (alla i Örebro har smeknamn) och det var trevligare än jag någonsin hade kunnat tro. Han kallade mig för Twitter-drottning och vi diskuterade Nicke Anderssons storhet, den är ju så enorm. Kvällen övergick i natt och när klockan närmade sig fem och solen steg upp över slottet sa jag god natt till Lisa, Nikola och Babs.
Jag är så fantastiskt glad och nöjd med den här helgen och alla minnen som väckts till liv. I går hittade jag äntligen min konsertdagbok som jag skrivit i mellan 1996-1998 och det är den som gör att jag kan hålla koll på datumen ovan. Jag har även kvar alla flyers och program från nämnda festivaler. Det är kärlek för mig. Riktig livslång kärlek. Tack alla inblandade för en helg att minnas länge!
